I huvudet på en dam med hund
Uppdaterad 2013-04-12 | Publicerad 2013-04-11
Pija Lindenbaums vuxenroman en bok om en kvinna i otakt med sin existens
Efter 21 prisade barnböcker, många av dem om flickor och djur, har Pija Lindenbaum skrivit en vuxenroman. En liten grön bok i strävhårig sammet om en medelålders kvinna i ”otakt med sin existens”.
När sonen flyttat ut tål hon inte makens närvaro heller. Hans sätt att sitta hopsjunken i fåtöljen, hans visslande av samma gamla Sinatra-låtar, att han aldrig kommer ihåg att hon har mjölk i kaffet. Hans förhoppningar på henne varje fredagskväll.
Hon irriterar sig på sin bror som bara pratar om sitt, hon kommer i obalans av tonårstjejernas självupptagenhet och söta svettlukt på gympan, av långsamma pensionärer i mataffärens gångar. Men hon har intensiva sexfantasier om en yngre kollega som inte ens märker att hon går förbi hans skrivbord.
Hennes främlingskänsla i sitt rutinartade och trygga liv och i det fasansfullt oåterkalleliga tillståndet då kvinnor börjar behandlas eller förvandlas till osynliga och osexiga tanter skildras med svart och sammanbiten humor, i korta scener, med ett antal avmätta formuleringar som åtminstone jag skrattar högt åt.
Men romankvinnan är desperat, hon flyr från all falsk och påtvingad samhörighet, lånar en liten opersonlig lägenhet och tänker att hon ska ”motarbeta sin känslighet” helt ensam. Sen köper hon en hund.
Darrande och behövande. Svårtämjd. Och rätt snuskig.
Jag tror hon ger honom vad hon själv vill ha. Att älska ett djur är ju inte detsamma som djurisk kärlek. Eller hundlik kärlek. Eller är det det?
Pija Lindebaum intellektualiserar eller psykologiserar inte, i alla fall inte med ord. Därför framstår kvinnans iakttagelser, känslor och handlingar gåtfulla även för henne själv.
Hennes plötsliga tvingande impulser tycks anbefallna av ett ganska påstridigt omedvetet.
Hunden spelar en viktig roll, så mycket fattar jag, som nån sorts ställeföreträdande, men om den gör henne galen eller räddar henne, det är nog en tolkningsfråga.
Jag tycker Plats börjar bättre än den slutar, att kvinnans sammanbrott blir en för tom plats och att berättelsen på det sättet blir ofullbordad, svarslös.
Men frågorna börjar leva sitt eget liv. Varenda dam med hund jag möter ser jag på med nya ögon.
