Rasism

Det är okej att bli arg när man pratar om rasism

Seher Yilmaz bok blir mer en berättelse om ett rasistiskt system än en uppgörelse med det

Av: 

Elina Pahnke

Seher Yilmaz (f. −86) är statsvetare, kommunikatör och tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen.
Seher Yilmaz (f. −86) är statsvetare, kommunikatör och tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen.

BOKRECENSIONER

Skammen, är den revolutionär? Är den början på förändring?

Att se sig själv i spegeln och upptäcka en bristvarelse, leder det nödvändigtvis till botgöring, gottgöring, förbättring?

Jag tror inte det. Seher Yilmaz är inte heller övertygad. I slutet av sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism skriver hon att skammen gör en ofri. ”Skillnaden mellan att vara arg och att skämmas är stor. Den ena känslan tar plats medan den andra krymper ner en till ingenting.”

Ändå är det just i skammen som hennes bok tar sin början. Seher Yilmaz, statsvetare och kommunikatör, tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen, beskriver hur hon stundtals känt skam över sitt ursprung. Det är en skam över att känna sig otillräcklig på sitt enda hela språk, att befinna sig på en fest och bli utskrattad för att inte kunna texten till Fyra bugg och en cocacola. Men lika mycket en skam över den brutna turkiskan med diftonger från bergen.

Det är en pålagd skam, ditapplicerad av en omgivning som får en att skämmas. Men likväl är den utgångspunkten för hur berättelsen om rasism senare vecklar ut sig på bokens drygt 140 sidor.

Det Seher Yilmaz pratar om när hon pratar om rasism bottnar i egna erfarenheter, men stannar inte där. Hon försöker i stället teckna ett porträtt av strukturell rasism i Sverige, lyfta samtalet från individers välvilja till ett system som missgynnar och utesluter människor på grund av deras bakgrund.

Här går Seher Yilmaz i försvar för identitetspolitikens grundbetydelse, att låta människor organisera sig enligt sina egna erfarenheter och intressen

Exemplen är många och väldokumenterade: undersökningen som visar att det endast krävs 3-4 procent med utomeuropeisk bakgrund i ett bostadsområde för att svenskarna ska vilja flytta därifrån. Ojämlikheten i skolan, där skillnaden för olika barn inte enbart påverkas av deras bakgrund, utan också av lärarnas olika förväntningar på eleverna.

Seher Yilmaz påpekar också hur försöken att diskutera orättvisor har omöjliggjorts genom att medier stämplar icke-vita berättelser som identitetspolitiskt nonsens. Här går Seher Yilmaz i försvar för identitetspolitikens grundbetydelse, att låta människor organisera sig enligt sina egna erfarenheter och intressen, likt svarta feminister gjorde i USA på 70-talet.

Till stor del är boken en sammanfattning av andra studier och en dialog med antirasisterna hon ser upp till: Sara Ahmed, Reni Eddo-Lodge, Robin DiAngelo. Den upprepar gång på gång rasism som ett systemfel, något som inte går att förändra genom att vita personer ska lära sig att icke-vita människor är snälla eller genom punktinsatser här och där.

Men någonstans längs vägen undrar jag vad som hade hänt med boken om Seher Yilmaz lät ilskan ta plats i stället. Det kan vara nog så svårt, vilket hon också beskriver själv – icke-vita personer uppfattas gärna och ofta som aggressiva när de påpekar orättvisor. Författaren själv berättar om hur hon behövt förändra sin framtoning för att bli lyssnad på. Hur hon under föreläsningar, i stället för att prata om ojämlikhet, använder sig av det mer avväpnande begreppet mångfald. Men – vill jag säga – det här är din bok och din chans att sätta tonen! Här är det du som bestämmer med vilka vi ska prata om vad!

I en bok som kräver att vi talar om makt i stället för skam, om samhälle i stället för individ, finns utrymme att vara förbannad. I Seher Yilmaz egna förebilder, citerade i boken, återfinns människor som redan understrukit på vilka sätt rasismen genomsyrar samhället – men som samtidigt varit betydligt mer radikala i sina uppgörelser med det systemet.

Även om Yilmaz gör sitt bästa för att undvika den nyliberala fälla där vi pratar om den enskilda människans klassresa, snarare än om ekonomisk ojämlikhet, så undrar jag till slut om samtalet om makt också kan bli uddlöst om det inte definierar vilken makt som avses. Makt över pengarna? Produktionsmedlen? Bostäderna? Politiken?

Med sitt pedagogiska anspråk att vara en bok som alla kan ha nytta av, går också någonting förlorat

Seher Yilmaz parafraserar den tidigare feministiska parollen om ”hela lönen, halva makten” och skriver; ”Tänk om vi skulle kräva samma: ”Hela lönen, en fjärdedel av makten”. I dag, när en så stor del av arbetarklassen rasifieras, kan det tyckas vara ett nog så radikalt krav. Ändå är det något i hennes ”tänk om”, som klistrar sig fast genom boken. Med sitt pedagogiska anspråk att vara en bok som alla kan ha nytta av, går också någonting förlorat.

Visst är det svårt att skriva som om man hade problemformuleringsprivilegiet. Men för att en antirasistisk skrift ska bli mer än en berättelse om vad hon där pratar om när hon pratar om rasism, eller jag, eller du, tror jag att vi ibland behöver låtsas att vi har makten över dagordningen. Annars händer det som Seher Yilmaz själv beskriver: skammen gör en ofri. Tankarna får inte chansen att blomma ut.

Och den bok som hoppas förändra ett rasistiskt system blir en berättelse om systemet, snarare än en uppgörelse med det. Det är inte oviktigt. Men det sätter heller inte världen i brand.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Meditation över den olyckliga kärlekens väsen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Rasism

Seher Yilmaz

Identitetspolitik