Ett knivskarpt kvinnligt skrivande
Uppdaterad 2015-08-04 | Publicerad 2015-07-22
Musikjournalistik ur ett feministiskt perspektiv
Jag vet inte hur det är för andra som läser musikkritik, om de är otrogna som jag, respektlösa mot texten. Från början läser jag Jessica Hoppers The first collection of criticism by a living female rock critic just så, slukar det nära och kära, hoppar till sista kapitlet där Frida Hyvönens Until death comes som enda svensk skiva avhandlas.
Men ju mer jag bläddrar desto nyfiknare blir jag på det jag inte redan känner till från ohörda artister till låtar jag hört tusen gånger utan att notera basljudet som Hopper kallar ”genius”.
Boken är en samling artiklar tidigare publicerade i SPIN, Chicago reader, Village Voice och en handfull andra publikationer, både papper och nät. De är löst uppdelade i åtta olika teman, från ”Chicago” till det märkligt betitlade ”Females”.
Vissa hävdar att musikjournalistik är könlös, att det inte finns ett kvinnligt sätt att skriva, att den tanken på något sätt skulle vara essentialistisk. Det skulle kunna vara sant, i en värld där musikintresse får lov att vara könlöst skulle också dokumentationen bli det. Men min egen erfarenhet blir bekräftad hos Hopper – ju mer du försöker borse från ditt kön desto påtagligare blir det.
Som i artikeln ”Emo: Where the girls aren’t” från 2003 där hon knivskarpt beskriver vad det gör med en kropp att aldrig bli beskriven som något annat än fantasiobjekt. Hur reaktionen när hon plötsligt är på konsert och hör femsnubbebandet Strike Anywhere sjunga om solidaritet med den feministiska rörelsen är plötslig gråt. Insikten om att det är första gången, efter tio år och tusentals konserter. Hennes slutsats: inte konstigt att hennes kvinnliga vänner känner sig avfärdande och hopplösa inför musiken.
Det Hopper gör är att acceptera att feminismen i någon form är avgörande för hennes roll som musikintresserad, och låta den ligga som ett raster över texten. Inte som ett val utan som nödvändighet, när den intensiva kärleken till musiken blockeras för den som börjar se sin egen objektifiering.
Det här är hon inte alls ensam om, tvärtom verkar det vara den strategi som gäller för de få kvinnliga musikkritiker som i olika tider varit tongivande. Samtidigt som just den strategin skriver ut kvinnorna ur rockkritik-facket och gör gubben framför skivhyllan lika självklar i en musikdokumentär som bandet sett snett underifrån på en arenakonsert.
Hennes angreppssätt är dock delvis annorlunda än hennes föregångare. Hon förespråkar en modern inkluderande feminism och inleder artikelsamlingen adekvat med en dementi av titeln. Räknar upp Ellen Willis, Caroline Coon och Lilian Roxon som exempel på föregångare som faktiskt på ett eller annat sätt kommit ut i bokform. (Hon kunde kostat på sig att apostrofera Julie Burchill och Sarah Marcus också tycker jag).
Det betyder dock inte att hennes idoler kommer undan, i artikeln ”You know what?” från 2010 ger hon en rejäl känga till äldre rockkvinnor som hånar dagens ungdom. Eftersom att vara nostalgisk över Alanis Morrisette är ett större problem för ”punk feminism” än att inkludera dem som vid en första anblick inte ser ut som riot grrrl-ikoner.
I samma anda fungerar det kanske intressantaste kapitlet: ”Real/Fake”. Där går Hopper igenom diskussionerna runt Lana Del Rey, Lady Gaga och förstås Miley Cyrus. Om resten av boken ibland kan kännas snårig för någon utanför USA med sina lokala referenser är dessa artiklar ren läsglädje. Till exempel sex sidor om Del Reys väg från medelklasstudenten Lizzy Grant till alter egot Lana Del Rey från en trailer park i Jersey, uttalat på jakt efter vad det var som provocerade kritikerna så mycket. Hopper leder läsaren med irritationsflankerad humor genom det absurda kravet på autenticitet som verkar vara platsen dit alla rockargument kommer för att dö.
Det får mig att vilja skicka över allt idiotiskt som skrivits om Zara Larsson den här sommaren, och skratta med Hopper åt mannen på Facebook som på allvar trodde att hans kommentar ”Hon skriver inte ens sina egna låtar. Punkt slut.” var ett sätt att vinna diskussionen. (Som om typ Motown eller fucking Elvis aldrig funnits.)
Ju mer jag lär känna Hopper genom hennes texter desto mer inser jag att utöver den där avgörande förmågan att se hela samhället i varje litet gitarriff är det den torra humorn som skriver in henne i historien bredvid nämnda Coon och Burchill. Det som jag nog trodde var en typiskt brittisk wit är kanske snarare en feministiskt motiverad sarkasm.
Den som vill kan fortfarande protestera mot att kalla det ”ett kvinnligt skrivande”, kanske kan vi döpa om det till ett erfarenhetsbaserat skrivande? Och enas om att få män skriver att ”Kathleen Hanna’s rebel yell posted the bail from my teen grunge prison; I had found music that meant everything to me.”
