Mikael Fant ger för mycket av det goda
Publicerad 2013-03-28
Vattnet i mars läsvänlig men saknar rörelse framåt
Waters of march är en sprittande bossanovalåt av Antônio Carlos Jobim, han som skrev The girl from Ipanema. På nåt märkligt vänster dyker den upp i Mikael Fants andra roman Vattnet i mars, omvandlad till en oerhört vacker norrländsk vårdikt författad av en Inga i Nedansjö, ett par mil från Sundsvall.
Vad som helst kan ju hända i romaner.
Den fiktiva ”författaren” i den brokiga släkthistorien är Ingas 16-åriga barnbarn Jonna som i bokens början just fått en bäbis med sin kusin i Göteborg. De har dock inga blodsband, för kusin Fredrik har två mammor, den ena är genuslektor och den andra Brasilieninvandrad spårvagnsförare.
Inga är död och begraven, men hennes svårt sörjande senile make kör fortfarande omkring henne i en tom rullstol på vårdhemmet.
Mikael Fants debutroman Grundläggande genetik – en roman om blåögdhet och halva sanningar (2008) fick länsbibliotekens Stora läsarpris och uppskattades varmt av Bokhora och andra bokbloggare. Både den inbundna och pocketupplagan sålde slut.
Vattnet i mars påminner på många sätt om den första romanen. De lätt karikerade samtidstyperna, humorn, de dråpliga familjeförvecklingarna. Grundläggande genetik hade en betvingande thrillerkaraktär, en sons jakt på sin far vars identitet den alkoholiserade modern aldrig hann avslöja.
Vattnet i mars är också svår att lägga ifrån sig, även om dramatiken ligger mer i gamla sår och familjekonflikter som avslöjas efter hand. Den naturliga framåtrörelsen saknas.
För att öka spänningen och hålla läsarna kvar tycker jag att Fant brett på för mycket. Ingas barn och barnbarn är såpakaraktärer, så färgstarka, sarkastiska, egensinniga, att de känns överarbetade. Syskonen hyser agg till varann men binds ändå ihop av blodsband och lojalitet. Och över alltihopa lyser moder Inga. Vars opublicerade dikt dottern Agneta hittar när hon röjer huset och skickar in till en tävling i en damtidning. I sitt eget namn.
Fant är bra på repliker. De är snabba, ofta nedriga och witty och han kan levandegöra och härma olika ”smarta” sociala dialekter och jargonger.
Men vad har Vattnet i mars för ärende? Berättar den om uppbrott och förändring, om slutet på mörkret, om hopp och mod, som Ingas vårdikt ”inspirerad” av Jobim? På sätt och vis. Men ändå håller den sig tryggt kvar inom inom ramarna, inom konventionerna, inom det igenkännbara. Jag önskar att den hade vågat på riktigt.
