Klasskamp från ovan
Uppdaterad 2015-03-12 | Publicerad 2015-03-11
Ekonomiska krisen kapitalismens vapen mot arbetarrörelsen
Det är inte lätt att bli klok på världen. Allt sedan den amerikanska kreditbubblan sprack 2008 befinner sig världsekonomin i ett närmast permanent kristillstånd. Ändå fortsätter de flesta av oss att låna som aldrig förr till bostäder, bilar och allt annat som krävs för att leka välmående medelklass. Hur blev det så här? Kan det någonsin bli annorlunda?
Tvärsäkert tyckande ger sällan särskilt intressanta svar. För att få samtiden att framträda som lärorik historia fungerar prestigelös nyfikenhet, empirisk kunskap och teoretisk kyla bra mycket bättre. Det är därför man bör läsa Rasmus Fleischers krisbloggande på Copyriot, Svenska Dagbladets näringslivssidor eller för den delen antologin Lönlösa liv, där det marxistiska kollektivet Kämpa tillsammans har samlat sina ”skissartade anteckningar” om kris och klasskamp.
Ekonomiska kriser är egentligen inte något uppseendeväckande, utan en del av kapitalismens innersta väsen. De är en destruktiv konsekvens av konkurrens och pressad profitjakt, som samtidigt frigör kraft till de outtröttliga försöken att maximera marknadsmaskineriets hastighet.
Flera av de (de icke namngivna) antologiförfattarna beskriver denna skapande förstörelse som en klasskamp förd från ovan: Varje framsteg för arbetarrörelsen (bättre villkor och betalning) bemöts med fysisk flytt eller teknisk rationalisering av produktionen.
Samtidigt har de senaste decenniernas systemskifte – där överstatliga institutioner och oheliga elitallianser i rasande fart har rullat tillbaka 1900-talets progressiva landvinningar – kunnat saluföras som förnuftig krishantering. Det kan låta en aning abstrakt och konspiratoriskt, men det räcker att tänka på EU:s och IMF:s anorektiska budgetkrav och sossar av Anders Sundströms sort för att bilden ska klarna.
Marxister diskuterar gärna hur länge det dröjer innan kapitalismen rationaliserar bort allt levande arbete, inlemmar varje vrå av vår värld och därmed segrar sig till döds. I Lönlösa liv menar ingen att det är den slutgiltiga krisen vi nu upplever, utan det tillstånd av ökande befolkning och minskande produktivitet som John Stuart Mill (i antologin tillskrivs det felaktigt Adam Smith) kallade the stationary state. Det är ett stadium där lönerna sjunker och hopplösheten tilltar, men där de allra flesta fortsätter att se kapitalismen som enda tänkbara samhällsmodell.
Att så är fallet hänger förmodligen samman med de senaste decenniernas explosionsartade framväxt av frikostiga krediter till privatpersoner. På så sätt har allt fler kunnat lägga sig till med medelklassens kostnadskrävande livsstil, samtidigt som de bidrar till, och känner sig beroende av, systemets fortlevnad. Här finns för övrigt också en förklaring till varför det ansågs så viktigt att betala bankernas kreditförluster med statliga stödmiljarder.
Att tillvaron har förborgerligats visar också det radikala förbundet Allt åt alla – som med tidstypiskt totalitarismteoretiskt snömos skylls för ”våldsbejakande extremism” – med sin stridsskrift Entreprenörskap: Klassfred på nyspråk.
Entreprenörskapet har sina språkliga rötter i 1700-talet, men det var först i och med det sena 1900-talets högervåg som det blev ett allt oftare använt slagord och sen en saliggörande sanning. I dag är enigheten om entreprenörskapets välgörande effekt för samhälle och individ så stor att begreppet till och med finns inskrivet i förskolans läroplan.
Att vara entreprenör låter läckert och visst finns sådana som framgångsrikt förverkligar sig själva i egen regi. För långt fler betyder det dock föga mer än ett modernt daglöneri där man – i brist på fast anställning – lydigt tvingas trippa omkring på tå med F-skattsedeln i hand för att inte gå miste om nästa underbetalda uppdrag.
Med statlig statistik visar Allt åt alla dessutom att egenföretagande ökar risken att bli överskuldsatt och fattigpensionär. Fabriksgolven må ha tömts på arbetare, men proletärer – det vill säga människor som saknar reserver och framtid – finns det fortfarande gott om.
Att förklara världen är inte lätt, att förändra den långt svårare. Den etablerade vänsterns oförmåga att flytta fram sina positioner i krisens efterdyningar vittnar om dess politiska impotens. I Lönlösa liv sätts hoppet i stället främst till den typ av röriga rörelser som – utan allt för mycket testuggande och fast formalia – tältar på torg och förortsorganiserar mot besparingar i krisbekämpningens namn: ”En kamp mot åtstramningar blir lätt en kamp för ett värdigt liv och en rättvisare politisk ordning”. Man kan bara hoppas.
