Grovt och groteskt
Publicerad 2016-11-23
Camilla Hammarström har läst Hiromi Ito, förnyare av japansk poesi
POESI. Hiromi Ito är en av de mest hyllade och inflytelserika poeterna i Japan. Hon sägs ha förnyat den japanska poesin, dels med ett feministiskt perspektiv men också genom att bryta med versen och införa en självsvåldig prosapoetisk stil. För Wahlström & Widstrands förnämliga serie Internationell poesi har nu översättarna Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi gjort ett svenskt urval ur hennes produktion.
Boken inleds kraftfullt med dikten Kanokodödande som ger uttryck för förbjudna moderskänslor. Jaget vill göra sig av med barnet som biter henne i bröstvårtorna och tar upp all hennes tid, hon vill utplåna all världens bebisar som suger ut sina mödrar. I fantasin är barnet slaget medvetslöst och överlupet av kryllande myror, likt en sparvunge som kastats ur boet. Kvinnligheten som är satt att skydda det mest värnlösa är här förvandlad till en närmast mytisk förgörande kraft. Det är en dödsgudinnas rasande utgjutelser.
Ofta får man känslan av att Hiromi Ito skriver på diktamen från någon mytisk figur, det är ett omnipotent jag som talar i ramsor och refränger som är likt magiska formler. Den kvinnliga erfarenheten är starkt ritualiserad. Menstruation, amning, abort, fertilitet blir till existentiella kategorier som berättar om den större livscykel som människan ingår i.
I dikten Jag är Anjuhimeko skrivs en verklig myt om så att berättarperspektivet är en flickas i stället för en pojkes. Det är en gruvlig initiationsberättelse om Anjuhimeko som grävs ner i marken som nyfödd av sin far, för att vid tre års ålder ta sig upp och möta den hotande fadern i olika skepnader. Hon blir slagen och sexuellt utnyttjad, men lyckas fly. I mötet med en liderlig häxa som har samlag med en stor fallos och föder ett igelbarn finner hon till slut en väg. Och det är språkets: ”… mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen”.
Hiromi Ito använder sig inte av metaforer eller vackra bilder, utan är konkret och berättande. Kroppen är närvarande med sina utsöndringar och sin sårbarhet. Det är grovkornigt och groteskt; ett slags antipoesi. Utan att kunna bedöma den är mitt intryck av översättningen att den är påhittig och smidig. Språket forsar fram i ett insisterande flöde. Man möter en värld som känns på en gång främmande och bekant. Att en av de mest centrala japanska poeterna nu finns på svenska är förstås mer än välkommet.
