Karin Boye får nytt liv i kvalmigt 30-tal
Elisabeth Hjorth har skrivit en magnetisk roman
Publicerad 2017-04-19
Karin Boye är känd, älskad och ständigt omskriven som författare och person. Men Ruth Björkquist?
Dagens möda heter den lilla duvblå notesbok där Ruth inför varje ny dag med blyerts skriver upp de saker hon ska göra. ”Ringa Tulle. Skriv till Hedvig. Ordna gästrummen. Ta fram välskrivningshäften. Lördag frukost: Parisersmörgåsar Middag: Nyponsoppa, köttbullar m. mos, moccatårta. Stoppa strumpor. Samkväm kl. ½ 8”.
Inte en dag utan att allt i den lilla sammetslena boken är överstruket, det vill säga gjort. Ett instängt om än privilegierat liv, ett liv av ordning och upprepning. Dessa små böcker och en biografi över fadern Rudolf Kjellén är det enda som Ruth Björkquist lämnat efter sig.
Elisabeth Hjorth sammanför i sin nya roman den okända rektorsfrun på Sigtunastiftelsen med den profilstarka Karin Boye som tillfälligt är gäst på stiftelsen. Resultatet är en magnetiskt vardaglig, kvav och kväljande konkret skildring av 30-talets kvinnoliv, förtryck och fördomar som kastar vassa reflexer in i 2017.
Männen som förtrycker, kvinnorna som underordnar sig, men också Fattigsverige och den växande rädslan för ”främmande folkslag” och vad deras egentliga avsikter är. Den renrasiga svenska kärnfamiljen, de tyskinfluerade intellektuella, författarna – är det rädsla som hejdar dem från att göra gemensam aktion mot den framväxande nazismen?
Hjorth ger ögonblicksbilder av hur samtal tystnar, hur föreställningar slår rot, hur okunskap och självrättfärdighet stänger och sluter till. Ruth och Karin delar känslighet för undertexter men bara Karin vågar vara uppriktig. Hon är van att ömsom chocka, ömsom charma sin omgivning med oförställdhet. Också när det gäller politiken. Men hennes uppriktighet påverkar inte något. Den jagande oron och förtvivlan inför världen bara tilltar.
Medan Ruth gröps ur av rutinerna, av den lilla oron över sonen Edvard och sin ständigt så välbalanserade make Manfred, slits Karin mellan behov av kroppströst, sitt starka begär, den mycket sköra Margot som behöver henne och Anita som hon älskar. Karins utlämnande brev upprör Ruth men ur detta växer en djupare gemenskap, av två som lyssnar på varandra.
Hjorth skriver en brett engagerande prosa, det har hon visat tidigare. Men i Nattens regn och dagens möda träder texten fram på ett nytt sätt, som om den i någon mening var genomlevd och bar vittnesmål. Det är den psykologiska och känslomässiga komplexiteten som gör att kvinnorna kommer en så nära.
Hjorth väver med stor empati samman de två kvinnoporträtten och skapar känslan av en tidsanda och ett samhälle. Det är vackert, förfärligt och så fullständigt klart att det nedslående i boken, konstigt nog, väcker ett slags livsmod.
