Tsvetajeva är hajpad men passar ingenstans

Hon var både tidlös och gränslös – och förbjöds av Stalin

Lidija Praizovic

helskärm

En av 1900-talets mest lidelsefulla poeter. Så brukar Marina Tsvetajeva ofta beskrivas. Man talar om hennes dikters temperament; hennes kompromisslöshet, gränslöshet, upproriskhet. Men vem var hon? 

Marina Tsvetajeva föds 1892 i en högst kultiverad Moskvafamilj. Pappan är professor i konsthistoria och mamman konsertpianist.  Hon debuterar 19 år gammal och lovordas. 1912 gifter hon sig med officersaspiranten Sergej Efron. 

Efter oktoberrevolutionen hösten 1917 kallas officer Efron in, men han tar avstånd från bolsjevikernas nybildade regering och ansluter sig i stället till den vita motståndsarmén. I fyra år – medan inbördeskriget rasar – lever Tsvetajeva ensam med sina två små döttrar i Moskva under svåra förhållanden. Den yngre dottern dör av svält på ett barnhem. 

1922 lyckas familjen lämna Sovjet och landar så småningom i Paris. 1939 får Tsvetajeva sovjetiskt medborgarskap och återvänder till hemlandet, bland annat efter att ha blivit utfryst av de landsflyktiga ryska intellektuella när hon visat uppskattning för den kommunistiske poeten Vladimir Majakovskij.

Återkomsten till hemlandet blir dock en chock. I samband med Nazitysklands invasion sommaren 1941 evakueras Tsvetajeva med sonen till Jelabuga, hundra mil öster om Moskva, medan maken befinner sig i fängelse i väntan på arkebusering. I augusti 1941 hänger hon sig, 48 år gammal.

Stalinregimen accepterade inte Tsvetajevas excentriska verk. Först under 1960-talet ”återupptäcktes” hennes författarskap i Ryssland. I Sverige gavs hon första gången ut på 1980-talet – alltid på de mindre förlagen.

Under våren och sommaren har fyra böcker av Tsvetajeva kommit ut på svenska: två diktcykler på Ellerströms förlag, och en prosabok respektive en essäbok på bokförlaget Faethon. 

”Bergsdikt” (i tidigare tolkning av Annika Bäckström med titeln ”Bergssång”) är del av en serie högmodernistiska diktcykler som Tsvetajeva skrev under 1920-talet. I ”Bergsdikt” är berget huvudperson och förkroppsligar sorg. 

Översättaren Tora Lane skriver i förordet att diktsviten mynnar ur en kärleksaffär som Tsvetajeva hade när familjen var inhyst i en by vid en bergssluttning utanför Prag. Här kontrasteras passion mot ett borgerligt och konventionellt liv: 

”Lidelsen är inte påhitt och saga,

den är sann – men håll inte kvar!

Åh, vi skulle aldrig kunna vara

som ett enkelt älskande par!

Åh vi skulle aldrig som andra:

bara en kulle, en ås …

Genom dragningen till avgrund,

sägs det, mäts bergets nivå.

I högar av ljung som vissnat,

i öar av lidelsens ris,

(åh, som vi höjde oss i yrseln

över livet.) – ’Ta mig, jag är din!’

Men det tysta familjehemmet,

och fåglarnas kvitter – åh!

Den världen har vi lämnat,

vi kärlekens himmelsbor!”

I diktsviten möter vi poeten när kärleken i sin fysiska form är över och hon är lämnad med lidelsen i sin kropp, som hon genom att skriva poesi söker lyfta till en himmelsk dimension – en triumferande passion! 

I ”Trappdikt” (första gången i svensk tolkning) står en smutsig baktrappa i ett bostadshus i Paris i centrum. Det är livlig, rörlig och dynamisk dikt, där vi vandrar upp och ner längs trappan, intensiteten växlar. 

Lane – som översatt även denna – skriver hur hon försökt ”återge de hamrande ljuden från de hårda stegen i trappan”. 

Här finns ett starkt socialt tema, vilket är ovanligt för en så romantisk och antibolsjevikisk poet som Tsvetajeva, men ”poetens blick är mer som djävulens och mindre som Marx”, skriver Lane. Här finns en kritik av den fattiges villkor; av förtingligandet och exploateringen i världen, men i dikten reser sig inte folket mot sina förtryckare (à la Marx), utan människorna och sakerna hittar i natten tillbaka till sig själva som levande väsen och naturkrafter med hjälp av elden (à la djävulen). 

Frigörelsen kommer för Tsvetajeva snarare från det inre och själsliga, än från det yttre och samhälleliga.

Båda diktcyklerna kan emellanåt kännas svåra, men jag läser långsamt och flera gånger, tar särskilt fasta på de akustiska kvaliteterna.

I ”Om kärlek & annan dagboksprosa” finns de tre Om-texterna samlade (tidigare på svenska i översättning av Elena och Bengt Samuelson). ”Om tacksamhet” är tankeväckande genom hur hon vänder upp och ner på begreppet: ”Att ta – skamligt, nej, att ge – skamligt. En som tar, om den nu tar, har nog inget; en som ger, om den nu ger, har nog. (…) Man borde ge på knä, som tiggarna ber.”

”Om Tyskland” finner jag mindre imponerande med tanke på att Tsvetajeva är så okritiskt idealiserande av det tyska.

Mest gillar jag "Om kärlek" där Tsvetajeva skriver insiktsfullt: ”Bättre att förlora en människa med hela sig, än att hålla henne kvar med någon hundradel. (…) Lidelse – människans sista uttrycksmöjlighet, som himlen – enda möjligheten att bli till – för stormen.” 

I samma bok finns även ett avsnitt med utdrag ur Tsvetajevas anteckningsböcker, varav merparten för första gången publiceras på svenska: ”Åh, vad jag skulle vilja skriva en stor bok! – känns närmast som första gången! – och hur omöjligt det är just nu. // … // … har inte tid, går inte att koncentrera sig. På morgonen: ger mig ut efter mjölk, späntar ved, kokar tevatten, städar rummet, väcker Irina, diskar, tappar bort nycklarna, och vid två – till Pretjistenkagatan, vid tre till Aljas daghem (Alja har kikhosta, hämtar hennes lunch), därefter runt till kommissionsaffärerna – har de fått något sålt? – eller så säljer jag böcker själv – och så lägga Irina – ta upp henne igen – och det är redan mörkt, och åter spänta ved, koka vatten …”.

Det är inspirerande hur vardagens hårda villkor och de knappa utsikterna till publicering ändå inte hindrar henne från att skriva. 

Alan Asaid, som står för översättningen, förklarar i ett efterord varför han gjort en nyöversättning: ”En som kanhända i högre grad än tidigare söker beakta dess temperament, dess rytmer och klangligheter, dess språkliga, semantiska, syntaktiska egenheter”. 

Sist men inte minst har vi ”Konsten i samvetets ljus” i den gamla översättningen av Lars Erik Blomqvist (detta är bara en nyutgåva), som kan liknas vid en poetik/etik för konstnärligt skapande. Det är roligt hur Tsvetajeva inte räds stora ord som geni, urkraft, demon, själ, hänryckning, dröm, eller kort och gott ”den falske poeten”. 

Vad är konstens ansvar? Essän är motsägelsefull men Tsvetajeva landar slutligen i en l'art pour l'art-postition med existentiella förtecken: ”… om du vill tjäna Gud eller människorna, ja, om du alls vill tjäna, göra det goda – gå då in i Frälsningsarmén eller någon annanstans – och sluta skriv poesi. Men om din sångargåva är outrotlig – smickra dig då inte med förhoppningen att du tjänar (…). Det är bara din sångargåva som har varit dig till tjänst, i morgon kommer du själv att vara till tjänst hos den, det vill säga: den kommer att slunga dig trettio himlar eller jordar bort från det mål du satt upp.” 

Vad handlar då vårens och sommarens intensiva utgivning av Tsvetajeva om? Kan man tala om en hajp? Tsvetajeva är nog svår att hajpa i vår tid, eftersom hon inte passar in någonstans. Hon anslöt sig inte programmatiskt till någon poetisk skola eller gruppering, utan hör till det tidiga 1900-talets poetiska solitärer. Men kanske är det just det som kan locka dagens läsare? Det tidlösa, det allmängiltiga, det komplexa, det självständiga, sången! L'art pour l'art, trots allt.