Rushdie står uppenbart på kvinnornas sida
I ”Victory City” står kampen mellan moderrätt och patriarkat
Publicerad 2023-04-05
Salman Rushdie har alltid förefallit mig som en typiskt brittisk författare. Hans material må vara hämtat från den indiska subkontinenten men hans humor är så brittisk den kan bli. Ordvitsarna, satiren och framför allt vändningarna där de storslagna pretentionerna ramlar på en mycket fysisk ända – kan det vara därför han uppfattats som profan? Kroppen är hos Rushdie en dråplig påminnelse om det fysiska – som Saladin Chamchas horn och svans i ”Satansverserna” eller Saleem Sinais näsa i ”Midnattsbarnen”.
Ibland fungerar greppet, ibland inte. Jag har funderat om Rushdie använder sig av det för att täcka över sitt stora problem: bristen på psykologisk insikt. Hans karaktärer har sällan något djup eller någon utveckling. Förändras de, sker det utan förvarning och man förstår inte varför. Rushdies storhet ligger inte i skildringen av människan, utan i det stora svepet över tid och rum. Hans huvudpersoner är snarare tiden, religionen, historien.
I hans senaste roman, ”Victory City”, avslutad precis före mordförsöket på honom i fjol, är det brittiska inslaget borta. ”Victory City” är en helt och hållet historisk-mytologisk roman om kampen mellan moderrätt och patriarkat, förlagd till trettonhundratalets Sydindien. Inte ens kroppen är dråplig längre, utan har tvärtom blivit sublim! Huvudpersonen, Pampa Kampana, är en kvinna som inte åldras. Vid hundranittio års ålder ser hon fortfarande ut som trettio. Hon skapar en stad och dess invånare genom att så magiska frön i jorden, och hennes mål är att få männen att betrakta kvinnorna på ett nytt sätt. Hon gifter sig med kungen, men har en portugisisk älskare vid sidan av, och när hennes yngre söner vill ta över tronen före de äldre döttrarna förvisar hon dem.
Men sönerna kommer tillbaka, hungriga på makt och hämnd. De hatar sin moder och vill störta henne. Under Pampa Kampanas århundraden hinner det utspelas många slag mellan kvinnorna och männen, båda med allierade bland det andra könet.
”Victory City” är en av de verkligt lyckade Rushdie-romanerna. Den ansträngda humorn är nedtonad och han lyckas levandegöra arketyperna: kvinna/man, frihet/förbud, krig/fred. Genom att arketyperna är så mäktiga, och i sig så mångbottnade, gör det ingenting att karaktärerna inte har någon egen personlighet. De är Historien, och det räcker bra. Pampa Kampana är Kvinnan, kungarna är Männen. Att Rushdie står på kvinnans sida är uppenbart: kvinnan vill ha frihet för sina döttrar, männen vill ha tolvtusen fruar och ta med sig dem i döden.
Att Pampa har evigt liv är ett mycket bra grepp. Hennes melankoli blir kännbar, när hon ser sitt rike rivas ner för tredje gången av burdusa män. Vi förstår att ingen seger någonsin är evig, att alla landvinningar, alla imperier, alla system kommer och går. Det som består, som Rushdie låter Pampa säga i slutet, är skriften.
