Bitter kamp mot Addison
Anna Andersson läser en välskriven tankebok av Linda Skugge
Publicerad 2018-05-28
Vilken skit man än råkar ut för i livet finns det i vår tid en sak som är viktigare än allt: man får inte bli bitter. Cancer, psykisk sjukdom, förluster av nära och kära – svåra saker, men obs, bli inte bitter! Bittra människor anses oattraktiva och smittsamma, man ska hålla dem på avstånd.
Men sanningen är ju tyvärr är att det ibland finns goda skäl både till att bli bitter och att faktiskt lyssna på den bittra. På vägen till deras sura tillstånd finns inte sällan en läxa för oss alla.
Jag vet inte om Linda Skugge är bitter men jag vet att tonen i 45 – Morbus Addison emellanåt är det – och jag förstår henne. Hon har drabbats av Addisons sjukdom, en riktigt jävlig, kronisk åkomma som påverkar hela hennes tillvaro. Det tog många år och massor med läkarbesök – ”Du är 100 procent frisk!” – innan hon fick korrekt diagnos och därmed behandling. Inte bara blev hon inte trodd av läkarna, de gav henne dessutom råd som permanent försämrade hennes tillstånd.
Vem skulle inte bli bitter av det?
Linda Skugge har alltid haft en egen ton och ställning i det svenska medielandskapet. En outsider som vill in i värmen men som inte förmår anpassa sig efter vad som krävs för att släppas in. Man kan uppskatta hennes totala brist på behagsjuka eller reta sig på hennes oförsonliga försvar av sina egna livsval (själv lutar jag åt det förra), oavsett vilket så är hon ofta intressant att läsa.
45 är en enkelt uppställd bok med korta, välskrivna stycken skrivna från A (”Acker, Kathy”) till Ö (”Översättning”), och som ger oss en bild av Skugges liv vid 45 års ålder. Mest handlar det om sjukdomen och vad den fört med sig: en ansträngd ekonomi, jobb som måste göras trots att orken inte finns, känslan av oduglighet och en kamp för att inte bara släppa taget, för att hitta en mening.
Där kommer litteraturen in. Den kanske inte är meningen med livet, men nästan – det handlar om att ”hitta något jag tycker om, att stå ut”.
Skugge läser så mycket hon orkar. Kvinnorna i generationen före hennes egen: Brøgger, Moberg, Hirdman, Pleijel, Tikkanen, Diski. Men också Bernhard, Pessoa, Miller, Woolf, Thoreau – och inte minst så kallad sick-lit, böcker av andra med svåra sjukdomar. Hon letar ledtrådar, försöker förstå, kanske led Kurt Cobain också av Addison?
Litteraturen räddar henne – och läsaren – från att låta bitterheten ta över. I litteraturen finns förståelsen, av världen och av sig själv.
Hur begränsat det egna livet än blir så finns där alltid en dörr att öppna för lite frisk luft och perspektiv. Det gäller även 45 – Morbus Addison.
