Griper, stärker, lyser
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-29
LENNART BROMANDER om en åtalad roman
Den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som varit bosatt i Sverige sedan 1977, ställdes 2001 inför rätta i Turkiet för sin förment subversiva roman Ljus som kärleken, mörk som döden. Han frikändes, men det infama åtalet kastade en mörk skugga inte minst över Turkiet som tilltänkt EU-land. Nu har romanen kommit ut i svensk översättning från kurdiskan. Uzun skriver alltså inte som sin kurdiske kollega Yasar Kemal på turkiska utan på sitt modersmål, som ju inte varit accepterat som skriftspråk i Turkiet.
Att läsa Ljus som kärleken, mörk som döden är att träda in i en annan litterär värld än den västerländska, en värld där en roman inte är en vara, en text eller ett objekt för självhävdelse inom den litterära diskursen. I sitt försvarstal inför den turkiska domstolen (omtryckt som efterskrift till romanen) hävdar Uzun med referens till William Faulkners berömda Nobeltal, att diktarens uppgift är att lyfta fram de mänskliga egenskaper som gör henne till en överlägsen varelse - hennes förmåga till kärlek, medlidande, barmhärtighet, heder, offervilja och solidaritet. För Uzun är litteraturen en obändig moralisk kraft, inte genom att servera moralismer utan genom att visa hur ljuset faktiskt kan bryta fram genom det mest kompakta mörker.
Ljus som kärleken, mörk som döden utspelar sig i Storriket, ett land som har uppenbara likheter med Saddam Husseins Irak. Huvudpersonerna är två, den fanatiskt regimtrogne officeren Baz och den unga rebellflickan Kevok, som kommer från Bergslandet och tillhör ett förtryckt och förföljt folk inom riket. Deras skilda livsöden berättas parallellt, tvinnas samman, och redan i första kapitlet får vi veta att historien slutar i svartaste tragedi.
Uzuns prosa är som Kemals rik på färger men har än mer påtagligt hymniska kvaliteter, och den bottnar i en litterär tradition som i sin ljus och mörker-tematik går tillbaka ända till Gilgamesh-eposet. Samtidigt är realismen tät och skildringen av brutaliteten i förföljelserna av bergsfolket närgången och plågsam att ta del av. Ändå lyckas Uzun genom detta mörker besjunga ett slags kärlekens inre ljus, som bryter fram inte bara hos den unga flickan utan också hos den omänsklige officeren. Och det lyckas han med utan att det verkar tillrättalagt, sökt eller falskt överslätande. Här finns minst av allt någon "kärleken övervinner allt"-banalitet.
Ljus som kärleken, mörk som döden är en både gripande och upplyftande roman. Uzun försvarar i sitt tal till den turkiska domstolen litteraturen som positiv kraft i tillvaron, och i sin roman ger han verkligen ett konkret bevis för att han har rätt.
Roman
Lennart Bromander
