Levande historia om en ohygglig tid
Publicerad 2013-03-06
Therése Söderlind tar ut svängarna bland sexualitet och häxbränning i Vägen mot Bålberget
Therése Söderlinds debutroman Norrlands svårmod, var en lite för omständlig noir-historia om mord och familjevåld. Men hon fångade de skogsägande, älgskjutande, av utveckling och avveckling trängda hemmansägarna och deras ättlingar däruppe ruggigt bra.
Hennes nya, Vägen mot Bålberget, utspelar sig också i Ångermanland och här låter hon läsaren följa blodspåren långt tillbaks till det förgångna.
Först kastas man in i 70-talet till den medelålders notoriskt otrogne Jackes funderingar om sitt gnatiga äktenskap. Han förstår sig inte heller på sin tonårsdotter Veronica som börjat intressera sig för häxbränningarna vid Torsås kyrka på 1600-talet. Envist tvingar hon med honom till biblioteket för att rota i gamla mantalsskrivningslängder och sedan upp på berget där de utpekade bykvinnorna för 300 år sen tvingades klä av sig nakna, halshöggs en efter en och sedan brändes på bål.
Sedan är man där, i medeltidens bistra verklighet, i huvudet på bondhustrun Malin som blir utpekad som trollkvinna och tar till alla knep för att överleva. Därifrån förpassas man till samtiden igen, till den vuxna välutbildade Veronica, som återvänder till barndomsbyn och fortsätter luska i häxhistorien och hennes egna släktingars inblandning i massavrättningen på berget.
Det är ingen minimalistisk historia utan en vildvuxen, språkligt varierad, detaljrik och alltmer uppslukande iscensättning av hur detta ohyggliga kunde hända just i denna trakt, där hunger och kyla krävde familjesammanhållning och respekten för överheten inte var särskilt stor. Men magiska krafter var man rädd för. Barn vittnade mot sina mödrar, hyggliga män försköt sina hustrur, inga kloka gjorde uppror.
Söderlind låter personer från olika tider och vitt skilda kynnen ge sin tolkning,
Och det är gestaltningen av människorna i de två grå granngårdarna i Nyland i slutet av 1600-talet som övertygar mest. De berättar så levande och fritt att deras värld öppnar sig, i sin torftighet och hårdhet, men också i sin rikedom. Veronicas moderna kvinnliga rastlöshet är inte alls lika intressant som Malins livliga vidskeplighet och hennes listiga pragmatism när det gäller att skydda sin dotter Segrid. Men jag förstår författarens idé, att visa blindheten i det närvarande, och sedan fördjupa perspektivet så att små och stora mönster framträder. Visa hur förmödrar och förfäder ”viskar i blodet”. Att deras passioner och ödesdigra handlingar avgör och påverkar de efterlevandes liv i generationer.
Kärlek och hat är oskiljbara i Söderlinds båda romaner. Männen som hatar kvinnor i Vägen mot Bålberget, de fanatiska vällevande prästerna som dömer 71 fattiga bondkvinnor och pigor till döden för att de ”bolat med Satan” tycks här straffa dem för sin egen skamliga sexuella drift.
Sexualiteten, som både livskraft, lust och förgörelsemedel, hoptvinnad med makt, med underordning och övervåld spelar en stor roll i Vägen mot Bålberget. En berättelse som vågar ta ut svängarna men har en stark förankring i det norrländska landskapet. Och inte minst en förtrogenhet med människohjärtat, som aldrig kan tvingas in i några mönster.
