Han skildrar flickorna som slet på bordellerna

Kalle Holmqvist frigör de prostituerades röster

helskärm

Den som tror att arkiv är tråkiga ställen har aldrig tillbringat mycket arbetstid där. De grå skåpen bågnar tvärtom av levda liv.

Det vet Kalle Holmqvist. I flera av sina böcker har han släppt ut rösterna och låtit dem berätta; mest uppmärksamhet har han fått för ”Frans och Lars” (2012), om två arbetarmän som dömdes för ”otukt” men som Holmqvist genom att närläsa rättegångsprotokoll, folkräknings- och skattelängder visar levde i ett långt förhållande som dessutom föreföll vara rätt accepterat av arbetskamrater och andra i omgivningen. Utom av myndigheterna.

Hans metod är föredömlig. Man kryper in i de mest undanskymda hörnen av svensk historia – för där hittar man alltid en stark berättelse.

Så arbetar han också i den nya boken ”En trappa upp i en mörk gränd – bordellhärvan i Stockholm 1838–41”. Nu är fokus inställt på sexhandeln under de år som staden skakades av till exempel Crusenstolpekravallerna som ledde till flera demonstranters död och under sensommaren 1838 höll på att urarta i en pogrom då en mobb drog genom Gamla stan på jakt efter svenska judar. Det är svårt att se hur detta sunk-Sverige under dessa år börjar kravla sig i riktning mot en modern demokrati. 

Holmqvist läser rättegångsprotokoll, memoarlitteratur, insändare och skandalartiklar och rekonstruerar historien kring de av myndigheterna i tysthet godkända bordellerna i staden, med grandiosa namn som ”London” eller ”Hamburg” – namn som skulle ge en fläkt av flärd och stora världen. I verkligheten unkna kyffen en trappa upp.

Jag är nog rätt målgrupp för Holmqvists bok, då jag suttit med liknande dokument. Det mesta är sig likt. Fattiga flickor från landsbygden dras ned i en köttkvarn och dör unga i syfilis, efter ett otal turer till de ”kurhus” som inte hade någon behandling utom att lindra symtom.

Det är också intressant att se hur tidens språk kröker sig kring ämnet, som bäddas in i blomsterslingor; bordellmadamen Anna Carlström, som spann in ett antal unga flickor i sin verksamhet, kallar sin självbiografi ”En modig qvinnas händelserika lefnad” och understryker där sin egen gudfruktighet.

Könssjukdomarna grasserar och överheten, vars representanter förstås går att hitta i kundklientelet, intalar sig att ett antal bordeller ska bringa smittspridningen under kontroll. Inte nödvändigtvis minska den, men hålla den under uppsikt. Holmqvist urskiljer konturerna av en överenskommelse inom magistrat och polis, att bordellerna får en sorts fribrev så länge de ”sköts snyggt”. En som vägrar acceptera detta är prästen Nils Ekdahl, som härjar med olika myndighetspersoner och utan nåd punktmarkerar den bordellägare som råkar slå upp sina portar i hans pastorat i Adolf Fredrik. Men Ekdahls engagemang får vi inte riktigt koll på: är det ”omoralen” han är ute efter, försöker han värna dem som går under, eller både och?

Det får vi inte veta. Holmqvist är intresserad av de flickor som han kan följa genom dokumenten, och gott så – det är de som är mest osynliga i historieskrivningen. Och han visar hur systemet tvingar tillbaka dem som försöker ta sig ur det; att vara arbetslös är straffbart, inte att arbeta som prostituerad. Det är köttkvarnen han vill skildra.

Men jag vill veta mer om det som sker en trappa upp i samhället, där en del håller bordellägarna om ryggen medan andra, som Ekdahl, faktiskt motarbetar kvarnens malande. Holmqvist stannar envist hos dem längst ned, och jag förstår naturligtvis varför. Ska jag komma med någon kritik är det just detta att möjliggörarna hamnar ur bild. Men jag är glad att få höra de röster han frigör ur arkivlådorna. Det är dem han vill vi ska lyssna till.

Kalle Holmqvist skriver på Aftonbladets kultursida, därför recenseras hans bok av Ola Larsmo, författare och medarbetare på Dagens Nyheters kultursida