Förvandling!

Arne Johnsson läser en mästare

Diktaren som en som står mellan det konkret gripbara och det mörka, gestaltskiftande och svårbestämda – något som det Gunnar Ekelöf berättar om i sviten Tag och skriv ur Färjesång: en sådan hållning berättar om en erfarenhet som gäller mer än skrivandet. Den handlar om livet som en skapande helhet, om att vi som lever är skapande i det att vi lever.

Bo Carpelan kommer nu med sin tjugonde diktsamling, Diktarmina. Några av Bo Carpelans huvudmotiv har alltid varit tidens flykt, att försöka fånga eller bestämma det flyende ögonblickets särart, att sörja livets korthet men också bejaka den korta stund av befrielse då människan finner sig liksom sväva mellan poler, då hon är skapande och i förvandling.

En dikt lyder: ”Han lade sig med möda på sin hyvelbänk./Han bad: förvandla mig! Gör mig till ett instrument,/helst en cello där jag kan vara hemma – eller/en basfiol där jag kan sjunga ditt havs stora sång!/Är det för mycket begärt? Kanske en tvärflöjt?/Han tyckte att den värkande ryggen rätades ut,/om han låg orörlig, om bara ingen kom in/annat än denna makt som han kände var alldeles nära./Den fanns i doften av hyvelspån och trötthet./Det var som om någon rört vid honom, någon/som ville sänka honom i befriande sömn.”

Bokens omslag pryds av ett foto av en staty, en egyptisk skrivare. En skrivare var en förmedlande länk, en som tog emot meddelanden, förvandlade dem till skrift och lämnade dem vidare. Det finns en ödmjukhet inbyggd i den hållningen. Men inte endast ödmjukhet, där finns också ingångar till vishet och kunskap, hos den som förmedlar lever också något kvar.

Diktarmina är en bok om åldrandet, om de skiften människan och livet går igenom. Dikterna genomsyras starkt av längtan efter förvandling, efter under. De har karaktär av legend, här finns det högstämda, men Bo Carpelan äger som få samtidigt också blick för realism och saklighet. Och det är där, i det glappet, som mycket av hans storhet som diktare uppstår.

Han är en mästare i att formulera den längtan vi hyser, men inte endast den utan också vår rädsla och ängslan, tvehågsenheten som får oss att vackla i de starka strömmar som omger oss som kraftfält. Han gör det vackert, i Bo Carpelans dikter är människans klyvnad alltid närvarande, texten blir skrivarens broar mellan sinnlighet och saklighet, fruktan och längtan.

Arne Johnsson

Lyrik