Feministstjärnorna borde väcka något nytt
Svårt att förstå vad Modernistas nyutgivning strävar efter
Publicerad 2024-05-26
Audre Lorde och Gloria Anzaldúa är två portalgestalter inom 1970-talets och 80-talets amerikanska, minoritetspolitiska rörelse. Som poeter och akademiker ingår de i en aktivistisk kanon med starkt inflytande på 2010-talets svenska litteratur. Detta är rimligtvis anledningen till att de inleder en ny essäserie av förlaget Modernista.
Både Lorde och Anzaldúa är tidigare översatta och introducerade på svenska. I dessa små snygga häften samlas flera olika texter under titlarna ”Härskarens verktyg kommer aldrig att montera ner härskarens hus” respektive ”Tala i tungor. Ett brev till tredje världens skrivande kvinnor”.
Det är texter som talar med varandra och öppnar dörren till en tankevärld av politik och skrivande som avvisar att det skulle finnas opolitisk konst eller ett neutralt språk, och som präglas av en stark tro på ordens performativa kraft och poesin som samhällsförändrande. Samtida svenska grupperingar och kotterier kring denna litterära kultur har till exempel kallats postkoloniala/identitetspolitiska/intersektionella vänstern och numera även ”woke-vänstern”. Den yngre generationen av denna vänster är representerad i essäernas paketering genom översättningar, nyöversättningar och förord av Marcel Mangold, Arazo Arif, Felicia Mulinari och Burcu Sahin.
Det förföriska med essäformen är att läsaren kommer så nära tänkandet. Det är nog särskilt sant för Lordes och Anzaldúas texter som har ett associativt tilltal och konstrueras som mångröstade collage av insprängda citat, stickrepliker, passager ur brev och lyrik. Man får känslan av att vara med när det händer, trots att detta är idéer om identitet, sexualitet och rasifiering som under de senaste decennierna har haft en framträdande roll inom högre utbildning, skönlitteratur och offentlig debatt. Introduktionerna av Burcu Sahin och Felicia Mulinari framhåller hur idéerna en gång producerades i ett kollektivt sammanhang och fortfarande används på detta sätt, till exempel i Kvinnofolkhögskolans kursverksamhet.
Det som saknas i denna kärlek är lite svalkande självdistans
Kärnan i båda essäerna är de känsloorienterade erfarenheterna av att tillhöra en rasifierad, queer minoritet, betoningen på kärlek som motstrategi till förtryck samt upprättandet av ett gemensamt vi. Det är inte svårt att förstå att läsare av dessa texter har upplevt sig bekräftade och bemäktigade långt efter att de först publicerades. Lorde och Anzaldúa ger, för att använda en kliché, sin mottagare ”röst” genom att visa på en möjlig politisk och litterär position att skriva från, vilken utsträcks i en inbjudan till kollektivt skapande.
”Din tystnad kommer inte att skydda dig”, är ett Lorde-citat så kanoniserat att det förekommer på t-shirts och totebags. I ursprungskontexten handlade det om att göra upp med den färgblinda, amerikanska 70-talsfeminismen och få den att erkänna och gå i dialog med rasifierade kvinnors intellektuella arbete. Under några decennier transformerades gradvis också delar av den amerikanska akademin. Nu står den inför en progressiv backlash med avhysta Palestinademonstrationer, sparkade Ivy League-rektorer och bannlysta böcker.
Att läsa Lordes och Anzaldúas essäer 2024 påminner inte bara om hur det var förr, men tyvärr också om att detta sätt att skriva på i dag har stelnat i en form. Det märks i introduktionerna som närmast fungerar som pendanger. Burcu Sahin refererar i sitt kontextualiserande och personliga förord till översättningen av Anzaldúa som en kärlekshandling, medan Mulinaris grepp är att skriva ett prosalyriskt kärleksbrev till Lorde.
Det som saknas i denna kärlek är lite svalkande självdistans. ”Viska Lordes texter till ditt bruna och svarta barns tårar”, uppmanar Mulinari, hundra procent orädd för sentimentalitet. Det skulle kunna vara avväpnande om det inte samtidigt var så högstämt. ”Sörjer”, som Mulinari till exempel skriver, Lorde verkligen avsaknaden av svarta deltagare på en feministisk konferens vid New York University? Intimiserande floskler gör det svårt att få fäste i texten.
Centrala lärdomar från den rörelse som Anzaldúa och Lorde ingår i är: historisera, erkänn skillnader, universalisera inte. Paradoxalt nog är motsatsen precis vad som skedde när denna trettio år gamla amerikanska diskussion importerades till 2010-talets Sverige. Problemet med dess inflytande på svenska skribenter är inte främst det gravallvarliga anslaget, utan glappet i förhållande till den svenska kontext som varken delar demografi och politik med USA eller bär på samma bagage av folkmord och slaveri. I bästa fall uppstår ändå resonans och reaktion (som i Athena Farrokhzads berömda sommarprat 2014), i sämsta fall en alienerande dissonans eller tomma fraser riktade rakt ut i intet.
Vad som verkligen är något att sörja över är att ”woke-vänstern” i dag knappt förmår upprätthålla eller försvara vad den hittills åstadkommit. Den intersektionella feminismens offentliga plattformar genom tidningar som Bang och Feministiskt perspektiv är nedlagda eller för en tynande tillvaro, partiet Feministiskt initiativ i princip försvunnet. Nyligen fick vi en föraning om vad ”anti-woke” politisk styrning av högre utbildning kan innebära framöver. Det känns i sammanhanget smaklöst att klaga på affektiv stil. Samtidigt måste man fråga sig om dessa essäer framför allt ska förstås som nostalgisk klassikerutgivning eller om de kan de göras relevanta i ett pågående nu, där Sverige är iskallt och världen brinner? Man längtar efter att något nytt ska resa sig ur askan.
