Hjärtskärande om autistisk pojke
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-21
"Anton Marklund har jobbat med
personer med autism och vet
mycket om sådana som Johannes"
”Det är smärtan som man inte begriper som för en vidare”. Mona, mor till den autistiske Johannes i Anton Marklunds debutroman Djurvänner tacklar de alltmer svårhanterliga problemen med Johannes genom att tänka på livet som en film. En film med mening och lyckligt slut. Hon ber varje kväll tillsammans med Johannes på knä vid sängen.
Maken Lennart har ingen tro på Guds outgrundliga vägar. Han älskar sin son och vill beskydda honom, men tärs av att se honom mobbas i skolan och anklagas för saker han inte fattar är fel. Han hade velat ha en vanlig pojke att fiska med och ta med på ishockey.
Anton Marklund har jobbat med personer med autism och vet mycket om sådana som Johannes. Men han är också en begåvad författare med känslig blick för vardagen i ett litet västerbottniskt halvnedlagt gruvsamhälle, för medelålderns resignation och den dovt uthärdande kärleken i en familj som måste bära både sorg och skam för att deras barn inte är som andras. Och för det dråpliga i allt mänskligt, även ett handikapp som gör en blind för sociala signaler.
Romanen är laddad, särskilt i första halvan, avskalad och skickligt uppbyggd av tre olika röster. Tre olika förklaringar till att Johannes som 17-åring kommer hem från särskolan med blodiga händer och ger sin mamma en tusenlapp. Han tror att hon ska bli glad.
Det är mamma Monas meningsskapande och självanklagande berättelse som förvandlar historien från en ”obegriplig” tragedi till något som man förstår i hela dess smärtsamma dramaturgi av orsak och verkan. Med början när hon som ung träffar Lennart och han ömmar för en påkörd katt skapar hon en logisk linje mellan djurets lidande och Johannes ödesdigra handling. En logik som skär i hjärtat för att den avslöjar vad som fattas i pojkens oskyldiga tänkande: skillnaden mellan det bokstavliga och det abstrakta och skillnaden mellan ett skadat djurs lidande och en människas.
Johannes, Lennarts och Monas olycka vidgar sig, och sluter sig som ett klassiskt ödesdrama.
