Vandringssägner

Ulrika Stahre saknar klassperspektivet i Rebecca Solnits essäbok om vandring

Ulrika Stahre

RECENSION. Att gå, resa sig upp och sätta den ena foten framför den andra och samtidigt hålla balansen är något av det allra mänskligaste som finns. Tillsammans med talet är tvåbensgången rent av något som definierar oss. Varje människa som sett en hjälplös bebis sakta göra sin kropp lodrät och sedan faktiskt balansera kan intyga att det är ett märkligt mirakel: omöjligt att föreställa sig och sedan, plötsligt, så fungerar det. För det mesta. Kanske är fördomar mot människor som rör sig på andra sätt, i rullstol till exempel, uttryck för just fetischeringen av gången som människans mått. 

Rebecca Solnit skrev redan 2001 en essäbok om människan som en gående varelse och efter hennes större genombrott, åtminstone här, som författaren som myntade begreppet ”mansplaining” ser nu förlaget Daidalos till att vi kan läsa hennes Wanderlust. Att gå till fots på svenska.

Jag kastar mig över Wanderlust, själv väldigt glad i bergsvandring men jag inser att jag inte kvalar in i hennes mer subtila njutningsliga. Att vandra är också plågsamt ansträngande – skoskav, trasiga kängor, fel utrustning, dåliga kartor och dåligt väder – men av detta syns inte ett spår i essäerna. Snarare är det en beroende människa som skriver, en människa som måste gå.

Inledningen är romantisk och lite nördig: författaren går på en vandringstur, och inte var som helst utan utmed kusten vid San Francisco. Jag tror hon är medveten om att resten av världen troligen avundas hennes tillgång till just denna plats. Av detta märks inget i texten. Hon noterar växtligheten, förändringar som skett – hon tänker i fem kilometer i timmen, precis som en god vandrare ska. Men även om Solnit är en varm anhängare av människans grundläggande basförflyttning, stannar ”Wanderlust” absolut inte vid hennes egna strapatser.

Hon tar läsaren med till människans urtid, till pilgrimsvandrarna, till Wordsworths England, Kierkegaards Köpenhamn, till bergsbestigarna, flanörerna, demonstranterna, revoltörerna. Att gå, ensam eller framför allt tillsammans, blir rent subversivt: vi kan röra oss, långt, utan att konsumera och utan att i någon större utsträckning slita på miljön.

Det är en helt egen social nisch: När tunnelbanan står still och människor går och plötsligt börjar prata. När man känner någon tillräckligt väl för att gå en promenad, men inte tillräckligt för en kaffe. När du är mitt i ingenstans på en bergsknalle och möter andra. Alla dessa situationer förutsätter att du rör dig för egen maskin.

Ett kapitel handlar om att vara kvinna i en storstad, med allt vad det innebär av kringskuren frihet. Även om det, i väst, inte längre är en bokstavligt reglerad ofrihet av den typ som har funnits historiskt, så är många kvinnor och framför allt yngre kvinnor tillräckligt trakasserade för att inte känna sig fria i staden.

Att utsättas för ovälkommen uppvaktning, hot och förföljelse leder till att ofriheten så småningom internaliseras. Jag kan lätt säga att jag aldrig är rädd i en stad, men det beror ju bara på att jag sedan decennier undviker situationer och platser som jag lärt mig är riskfyllda.

Vandring är också status och ett bevis på att man har, eller tar sig, tid. Tillgång till tid är en klassmarkör och något jag kan sakna i Solnits bok är reflektioner kring det, vilken skillnad det trots allt är mellan att vara tvungen att gå och att välja det. 

Det kostar, också att gå. Men Solnit har en poäng när hon upphöjer gåendet tillsammans, i en demonstration till exempel, framför målet. Framme någonstans upphör deltagarna i en demonstration att vara sina egna subjekt och blir publik, liksom de varit det innan de började gå.

Jag kan tänka att de lite märkliga demonstrationer som mest förekommer i utkanten av någon amerikansk film – människor som går runt i cirkel och ropar med sina plakat – tyder på detta enkla, att gemenskapen och subjektsblivandet som uppstår i själva rörelsen tillsammans är så viktig för känslan att man faktiskt gör något, att det inte spelar någon roll att rörelsen saknar mål. Jämför med att stå still med ett plakat – man blir ett objekt och budskap från ett objekt är … tomt.

Att röra sig i staden är att ta den i besittning. Solnit skrev Wanderlust långt innan den våg av terror som västvärlden nu ser briserade och drabbar mest just flanerande och gående medborgare. Att bli en del av en rörlig folkmassa har börjat betyda att också vara ett terrormål, att vara oskyddad. Lika oskyddade var de flyktingar som gick tvärs över Europa hösten 2015 – desperationen och kroppsligheten hängde samman och blev dessutom symboliska bilder för vår tid.

Solnit skriver ur ett västvärldsligt perspektiv, och det hade varit intressant att läsa hur hon skulle lyckas väva in dessa scenarion i en essä. För det är en motståndshandling att gå och som sådan kommer den att överleva. Vågen av reclaim the city-arrangemang finns med i Wanderlust och dem är det värt att bli påmind om, för de var uttryck för drömmar om tillgänglighet och de byggde helt och hållet på, ja just det, en gemensam rörelse.