London falling

Publicerad 2015-06-02

Bostadspolitiska skräckexemplet: Snart kan bara de rikaste bo i stan

Londons East end har förvandlats från trasigt till snobbigt under det senaste decenniet. Foto: AP

När Stockholms bostadsbrist passerat smärtgränsen och en bostadsbubbla tycks allt mer realistisk - då är en bok om stadsbyggnad helt rätt. Även om det bara handlar om London.

Anders Steinvalls reportage Det nya London är en smula för långt men ändå i stort sett läsvärt. Avstampet görs i stor stil och är en beskrivning av den boendekarriär Tony Blair gjorde parallellt med den politiska karriären. Gentrifieringens vinnare är sådana som Blair, som för en (nåja) billig peng köpte in sig på en fastighetsmarknad som skulle komma att skena. Bokens avslutande kapitel handlar om de som kämpar sig kvar, de som bor i hyresrätter som kommer att säljas eller rivas. De som inte får plats på en av världens dyraste bostadsmarknader. Alltså det som förut kallades ”stad”.

Däremellan traskar Steinvall gata upp och ner. Till parker, byggnader, gator och torg. Och förstås till människor. Gentrifiering och stadsomvandling är bokens tema. London som hela världens huvudstad, den hetaste av alla. Här investerar, mer än någon annanstans, miljardärerna i bostäder de aldrig kommer att bo i. Här talar pengar på den mest avreglerade av marknader.

I London har det blivit så dyrt att bo, inte bara centralt, att det blir brist på människor med vanliga yrken. En sjuksköterska eller ett kafébiträde kan inte bo nära sitt jobb om det är i city. Frågan är när smärtgränsen är nådd och det faktiskt inte går att arbeta i city för den som har ett helt vanligt jobb - om inte människor ska pendla hela den vakna delen av dygnet. När staden ­bara är öppen för the chattering classes. När staden har blivit flat white London. Det är utan tvekan ett fattigdomstecken när en stad inte längre är beboelig. När borgerliga politiker i Stockholms läns landsting nu hotar höja priset för resor med kollektivtrafiken, är det en signal om att staden stängs för mindre bemedlade. Liksom den skulle göra om marknadshyror infördes.

Idén om segregerade områden är alltid idén om fattigdom, medan gentrifiering är idén om kreativ förändring. Men som en röst från betongkomplexet Balfron Tower i östra London slår fast: ”Strävan efter en social mix innebär alltid att välbärgade flyttar in i fattiga områden, aldrig tvärtom”.

Balfron Tower ska renoveras, och blir för dyrt att flytta tillbaka till för de flesta. Och dessförinnan har ”gentrifieringens stormtrupper”, det vill säga konstnärerna, tagit sig in. Gentrifiering - för övrigt en term som skapades just med London som analysobjekt - har några typiska etapper: den första är att konstnärer och andra kreativa men inte särskilt välbärgade grupper börjar bebo ett område. De följs av kaféer, barer, allt coolare butiker. Ungefär när området är som coolast är det också dödförklarat, för sedan kommer de som har pengarna. Hornstull i Stockholm har passerat zenit, och exemplen i London är otaliga. East end har bara under det senaste decenniet förvandlats från trasigt till snobbigt.

En viss del av Londons gentrifiering gick troligen fortare på grund av de Olympiska Spelen 2012. Om man går längre tillbaka var Thatchers hårdföra nyliberala politik en påskyndande faktor. Men här är Steinvall tyvärr lite summarisk, det hade varit intressant med en större genomgång av politiska orsaker.

”Det nya London” är mest flanörens bok. Det är därför mycket synd att ingen enda karta finns med. Kapitlen utgår oftast från en stadsdels särprägel och utgörs nästan undantagslöst av författarens rörelser i stadsrummet. Frånvaron av karta är antingen ett stort misstag av förlaget, eller avsiktligt för att man inte ville göra en guidebok. Men själva urbaniteten är så estetiskt tilltalande att gatorna, torgen och flanörens stopp blir så mycket bättre när de kläs i den visuella dräkt som är kartan. En konstruerad kontroll, visst. Men varför läsaren måste försättas i ett underläge är obegripligt.

I Stockholm byggs snart nästa prestigeprojekt, Norra tornen. Två höga propyléer, entrébyggnader som vetter åt norr. Högst upp ska stadens dyraste lägenhet ligga, ett oräkneligt antal kvadratmeter i tre våningar. Typiskt för denna sorts projekt är den höga graden av mätbarhet och komparation: högst, dyrast, snyggast. Samtidigt stoppas alla försök att förtäta staden med vanliga hyresrätter. Stockholm kommer aldrig att bli som London, men visst är det bekymmersamt att idealet är så rent, så bokstavligen ovanför allt och alla.

När de modernistiska stora betongkomplexen byggdes i London och överallt i Europa, fanns ett ideal av en vertikal stad, en stad på höjden där loftgångar och passager skulle skapa samma känsla som vanliga gator. Gemenskapskänsla. Det fungerade inte så bra, men vår tids nybyggen saknar till och med drömmen och visionen. I Norra tornen blir vertikalen en stabil bild av hierarki, så självklar för oss att vi inte ens kan föreställa oss något annat.

Höga byggnader motverkar inte bostadsbrist, eftersom de är så oekonomiska. De gör sig bäst som symbolbyggnader. Och som symboler för Stockholms havererade bostadspolitik är Norra tornen ju utmärkta. Bygg i stället för de som behöver, inte för de som har. Och motverka segregationen i våra stadskärnor - innan vi får det som i London.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln