Så föll Tyskland in i fascismen
Publicerad 2014-12-19
Stor roman fångar 1930-talets högervindar
Var och för sig söker sig de unga tu bort från badorternas larmande människomassor. På stranden strålar de samman, finner tröst och trygghet i varandra, blir följeslagare för livet. De kämpar med vardagens vedermödor och en värld som rämnar. Tvivlar, men fortsätter framåt, tillsammans. Märkvärdigare än så är inte den bärande ramberättelsen i Hur ska det gå för Pinnebergs? (med vilken Lind & Co fortsätter sin välkomna satsning på Hans Falladas författarskap), men ett litterärt mästerverk är det likväl.
Fallada mejslar fram den mångsysslande småborgaren Johannes Pinneberg och hans hustru, arbetardottern Emma, kallad Lämmchen, varmt och varsamt. De är skötsamma, hederliga och sparsamma, men kan samtidigt vara fåfänga och naiva nog att lägga hela lönen på ett toalettbord, för övrigt den enda egna möbel paret äger. De är kort sagt mycket mänskliga.
Inblickarna i detta det lilla livet, den nyktra skildringen av äktenskapet (”tusen enskilda problem”), den uppspelta och oroliga tafattheten kring födseln och när sonens första tand tränger fram, är lätta att känna igen sig i. Lämmchen är den stabila, som förstår att makens stingslighet hänger samman med osäkerhet och svåra sociala omständigheter. Här finns en del av storheten. Huvudpersonerna är inte bara individer som berör; utan, som Nils Bohman skrev i BLM 1933 när boken utkom på svenska för första gången, inkarnationen av en hel samhällsklass. Av ett helt samhällstillstånd, hade han kunnat tillfoga.
Berättelsen om paret Pinneberg tar plats i det tidiga 30-talets Tyskland, präglat av kris och hyperinflation. En utbredd och berättigad oro att själv uppslukas av de arbetslösa skuggorna (”Hur lång tid kommer det att hålla?”) har satt solidaritet och medmänsklighet ur spel.
Världen är en där vassa armbågar, kontakter och korruption är enda vägen fram, vilket betonas av birollsgalleriet: den koleriskt kalkylerande modern Mia, hennes ledsagare fixaren och fängelsekunden Jachmann, den konspirerande kollegan Kessler. Visst finns den hederlige och hjälpsamme Heilbutt, som dock också han till sist måste kompromissa med sina rena principer för att överleva.
Scenen är till största delen Berlin. Med saklig realism framställer Fallada metropolens bakgator och smutsiga vrår, mötena med stelbenta myndigheter och de som förmår slå mynt av krisen. Han frilägger, utan tillstymmelse till pekpinneri, det samhällsklimat som fick miljontals människor att lystra till den bruna fascismens framfantiserade fiendebilder och falska utfästelser.
Den luggslitne (missbruk och mentalsjukhus) Fallada lutade sig mot egna erfarenheter, men använde också, som i arbetet med motståndsromanen Ensam i Berlin, grundlig research och sociologiska studier.
Hur ska det gå för Pinnebergs? är dock mycket mer än en tonsäker träff med tidsandan. De precisa iakttagelserna, det absoluta gehöret för småfolkets språk (vilket inte alltid träder fram i Aimée Delbancs annars oklanderliga nyöversättning) är tillsammans med de filmiska scenerna och dramatiska drivet stor skrivkonst.
Johannes Pinneberg, småborgaren som alltid strävat uppåt, sugs sakta men säkert nedåt. På konfektionsavdelningen i det varuhus han arbetar införs fasta försäljningskvoter. (”Visa mig ert kassablock, och jag kommer att se vad ni är för man!”). Han kan inte hantera hetsen, inte jaga som en varg bland vargar; förlamas och förlorar (också till följd av falska anklagelser om antisemitism) arbetet. Krispengarna och småslantarna Lämmchen får för att lappa kläder är egentligen inte nog för att hålla familjen flytande. Depressionen drar honom mot avgrunden.
I en hjärtskärande scen ser Pinneberg sig själv i skyltfönstrets spegling: smutsig, sjabbig och kraglös och inser att ”han har halkat, utför, sjunkit, är utslagen”.
Han förnedras av polisen, hasar sig fram längs husväggarna, kan inte se en människa i ögonen. Till sist kommer han fram till kolonistugan utanför stan dit familjen tvingats ta sin tillflykt. Kylan och mörkret är lika kompakt som orättvisan och uppgivenheten (”De kan slå sönder allt för oss utan att bli straffade” […] ”Det är som det är”). Men så Lämmchens lugna röst och en mjuk grön våg som för dem tillbaka till stranden där de träffades, som lyfter dem. ”Allt högre upp, från den befläckade jorden till stjärnorna”.
Inget är så skrämmande som när världen och vi går sönder. Inget är så politiskt som verkligheten, som dikten. Inget är så stort som kärleken. Där och då. Här och nu.
