Ondskans makt över ett helt folk
Publicerad 2012-03-16
I Marlene van Niekerks mäktiga roman Agaat förkroppsligas det sydafrikanska apartheidsystemet i det laddade förhållandet mellan en vit lantbrukarhustru och hennes svarta fosterdotter – en otäck kvinnogenealogi byggd på lika delar makt och vanmakt. Den sinnrikt komponerade romanhandlingen följer apartheidregimens livslängd från slutet på fyrtiotalet fram till dess fall på nittiotalet, och van Niekerks skildring av hur rasismen tränger in i minsta vrå i ett samhälle och dess människor är mästerlig. Strukturen genomsyrar allt – kropparna, tankarna, den vidsträckta jorden med dess vildfikonträd, skimmerfjärilar och ljud av cikador. Det våld som tecknas är fysiskt, genomskitigt, absolut. Några scener är så plågsamma att läsa att man vill lägga ifrån sig boken och spy.
Gamla fru Milla på gården Grootmoederdrift ligger och dör i sin säng. Hon är förlamad från topp till tå och sköts av fosterdottern Agaat som hon en gång adopterade ur en svart arbetarbostad, där barnet stöttes ut på grund av en defekt arm. Barnet fostrar hon genom att leva ut sitt eget kvinnoöde över det, underkastad som hon är en misshandlande make och ett instängt lantbrukarliv.
Likt en besatt upplysningspedagog fylld av begär, skräck och pennalistisk maktlystnad låter hon flickan förvandlas till föremålet för det uppdrag hon ger åt sig själv att dana sin ”lilla apa”, ”söt som en kanin” men omedgörlig som en ”stängd bok”. Vilket hon utför med hjälp av allehanda bestraffningsmetoder, och utan att klargöra sin roll som styvmor alternativt husmor varken för sig själv eller för barnet.
I sin dagbok skriver hon: ”Barnet är ett mörkt litet förråd där jag stoppar in allt som faller mig in och sedan hoppas på det bästa”. Enligt en klassisk litterär logik förvandlas Agaat naturligtvis till ett Frankensteins monster, en ”apartheidcyborg” i hätta och tjänsteuniform, som följdriktigt kommer att fylla Millas sista dagar med plåga.
Ytterst handlar Agaat om det koloniala nationsprojektets inneboende våldsstruktur. Romanens inledande motton, hämtade ur afrikaanska lantbruks- och broderihandböcker, visar på de mest hisnande sätt fram en mentalitet där ett samhälles själsliga fulländning blir analog med en patriarkal dröm om den kvinnliga omsorgen om hemmet och det manliga brukandet av jorden. En konstellation som ytterst vilar på det oöverskådliga och osynliga arbetet utfört av miljontals svarta, stumnade kroppar.
Men erfarenheten som van Niekerks febriga, dansande prosa skriver fram är hela tiden specifik. Gestaltningen av apartheiden är oavbrutet nedsänkt i så mänskliga livsöden att de under romanens närmare 700 sidor blir lika levande för en som gamla vänner. Agaat är en traditionellt psykologisk men också djupt politisk roman, episk och expansiv, och som sådan skakande, glimrande.
Prosa
Agaat
Marlene van Niekerk, översättning Niclas Hval, Weyler förlag
