”Is” full av ö-öden utan förtätningar
Publicerad 2012-10-04
Ulla-Lena Lundberg förlorar sig i normalprosans detaljer
Redan inledningen till Ulla-Lena Lundbergs nya roman signalerar ett slags arkaisk ödesmättnad. När den synske postföraren Anton likt en Karon vid Hades strand anlägger med sin båt för att släppa av det nya prästparet i det lilla finlandssvenska skärgårdssamhället, vet läsaren genast att berättelsen kommer att sluta i ond och bråd död. När romanen börjar ligger havet ännu öppet och virvlande, när den slutar har någon hunnit stryka med ute på isen och på så vis kastat om den inledande optimismen. Någon dör för någon annans återuppståndelse. Så ser det mänskliga kretsloppet ut i Is.
Lika delar eviga motiv som historisk förankring alltså, i denna landsbygdsroman av klassiskt snitt. Den unge prästen Petter Kummel och hans driftiga hustru och deras lilla dotter kommer med ljus och framtidshopp till en efterkrigsfinsk landsbygd där det ligger nya vaxdukar på borden och det finns nylonstrumpor och batteridrivna radioapparater. Ingenting tyder på att något skulle kunna gå fel, historien har vänt blad, och livet är det som nu ligger vidöppet och framför, bara man kämpar på med göromålen och håller god moral.
Lundbergs berättarröst klättrar in och ut ur människorna i den lilla skärgårdsförsamlingen, och tecknar en tidsstämning där ytterligheter spelas ut mot varandra: urbanitet kontra landsbygd, modern rationalism kontra gammal teckenläsande byvidskeplighet, individ kontra kollektiv.
Här finns gestalter som den sorgsna Sovjetflyktingen Irina som måste arbeta som barnmorska trots att hon har läkarexamen, och klockarhustrun som sakta dukar under av barnafödande, djurskötsel och hushållsbestyr, och många fler. Och så finns prästen, församlingens nav, som lyckats ta sig ur den stränga Oxfordrörelsen i Helsingfors till en mer beskedlig lutheranism. Sin pastorsexamen klarar han på håret men siktar inte heller på mer, och inkarnerar kanske därmed ett slags efterkrigsmodernitetens ängsliga medelmåttsmänniska, nöjd med det han har.
Den historiska fonden är naturligtvis intressant hos Lundberg, och det finns enskilda berättelser i den större som är starka. Men porträtten blir snarare informativa än de tillåts djupna och beröra, livsöden flimrar förbi som på distans.
Det småputtriga samhälle som gestaltas där allt måste vara lätt och geschwint och där det motsägelsefulla inte får rum smittar av sig på språket, som också det blir alltför konventionsbundet. Här fattas stämningar och bilder och förtätningar som kan göra gestalterna levande och angelägna. Lundberg förlorar sig i normalprosans detaljer och vardagligheter utan att få läsaren att fatta varför just den här berättelsen och de här människorna måste vara livsnödvändiga att följa.
Prosa
» Is
Ulla-Lena Lundberg
Albert Bonniers förlag
