Början på något stort
Publicerad 2012-02-10
En kärleksfull roman med molande efterklang
Kärleken gömmer minnet är den tredje och avslutande delen av Ola Nilssons romansvit om några människor i en by Norrlands inland. Första delen, den stilistiskt renskalade Hundarna, om sönerna till en hård, brutal, nu strokedrabbad gammal far innebar ett litterärt genombrott för Ola Nilsson.
Både Hundarna (2010) och Änglarna (2011) är till omfånget tunna, liksom antända berättelser, lyhört förankrade i vissa tider och en särskild plats, men också i kontakt med det existentiellt urmänskliga. Få samtida prosaförfattare når annat än de sociala och psykologiska omständigheterna. Ola Nilsson placerar tidlösa symboler för livets grundfrågor i en undergångsmärkt glesbygdsmiljö.
Han skildrar ett slags sörjande av livet innan det ens börjat, ett limboartat tonårsliv helt utan förväntan. Längtan och förhoppningar liksom redan begravda. De unga i romanen tycks redan infångade, av familjen, släkten, byn. Av sin ovalda framtid. Vad kan de göra annat än berusa sig, till medvetslöshet?
Är det frihet de söker i fyllan, domning eller konstlad livsintensitet? Är det bara en norrlandstradition? Den utifrån byns mått värdelösa rikemansdottern Anna i Änglarna gillar minnesförlusterna. Hon tänker på dem: ”som tidsperioder av hemliga handlingar, för alltid beslöjade för eftervärlden. Händelser som förvägrats historia, ljus, reflektion eller ens ånger.”
När jag nu läser den tredje delen, med den fina och lovande titeln Kärleken gömmer minnet, känner jag mig lite besviken.
Jag tänkte mig nog att den tredje romandelen skulle göra sambanden mellan de olika människoödena mer tydligt, att något dramatiskt skulle förlossa dem. Men det händer inte. Känslan av sorg och smärta och meningslöshet som är genomgående i Hundarna och Änglarna förblir lika tung och olöst i den tredje.
Boken inleds med en begravning och skildrar med några få samtidsscener en mångårig vänskap mellan konstnären Arvid, den intellektuelle Stefan och författaren Mirjam, alla tre barndomsvänner från byn, nu boende i storstaden. Branden i Katarinakyrkan antyds, bronsklockan som faller, annars är gatorna och barerna inte just Stockholm utan vilken europeisk stad som helst.
Bandet de har är inte bara att de flyttat och frigjort sig från ”familjen, släkten, byn” utan att de fortfarande dricker som de gjorde däruppe. Tillsammans, som kompanjoner i förtvivlan. De ”har det i sig” som folk på byn brukade säga om beteenden som inte kunde förstås.
Det sammanbitna ungdomssupandet hos Ola Nilsson har något heroiskt över sig. Jämförbart med att frivilligt ta värvning på fel sida i kriget eller dyka från byns höga bro på sommaren, fastän alla vet att det lurar sjunktimmer under ytan. Något modigt, desperat som riktar sig mot byn.
Barndomsvännerna gör inte så mycket annat än dricker i den här romanen. Arvid kan inte låta bli spriten före sin vernissage fast han försöker. Men det är inte livssmärtan han super bort utan avtändningssmärtan. Mirjam super för att skrivlusten sinat: ”Skrivandet hade utgjort en meningsfull tillflykt undan missbruket och världen. Nu hade det blivit en uppsamlingsplats för detsamma.” En ”invasion av skit”.
Stefan börjar dricka redan på tåget mot byn där han ska hugga ner ett träd åt sin farmor Alice, änka efter den brutale gamle fadern i Hundarna.
I hans minne handlar det han har ihop med Mirjam och Arvid, deras vi, om ett skydd mot byn, mot ”det där hårda” i kärleken och världen. När de som unga oskiljaktiga höll till vid gamla brandgropen eller vid den rostbruna sjön bakom hyvleriet fanns där en stegrad känsla av att de var något annat, att de kunde bli människor. Arvids bildskapande, Mirjams skrivande, deras gemensamma drickande har i grunden varit samma nej till världen, möjligen ett alternativ till den.
Men byn är också deras hem. De har den i sig. Deras uppryckta rottrådar saknar jord. Jag upplever att hela romanen hänger i luften på liknande sätt. Det är för lite kött och blod och för mycket ”ojordade” tankar och avskalade slutledningar.
Kärleken gömmer minnet är en roman full av hål och frågor och med en dov och molande efterklang.
Men ett egenartat och väsentligt författarskap har inletts.
