I dödens skugga

Publicerad 2012-02-03

Hanna Nordenhök läser Förintelseförfattaren Primo Levis samlade dikter – för första gången på svenska

En vinter för tolv år sedan låg jag i ett dragigt hyresrum i Barcelona med hög feber och läste Marguerite Duras Smärtan och Primo Levis Är detta en människa? på spanska. Båda två kom med andra ord till mig förvanskade, i lager, och jag tog mig ganska töcknigt och delvis mödosamt igenom översättningarna från franskan och italienskan.

Ändå minns jag så tydligt de där iskalla vinterkvällarnas oroliga ljus, hur läsningen tog mig i besittning, ångestred min sömn. Det var något med den skiktade, indirekta tillägnelsen, och böckernas släktskap å ena sidan och deras avgrundslika skillnader å den andra. Den unga Duras väntan på att maken Robert Antelme ska återvända till det befriade Paris från Dachau, innan han till sist gör det, oigenkännlig av undernäring och chock.

Och så Levis osentimentala och förfärande vittnesbörd från Auschwitz, som inleds med ett poem:
 

Ni som lever ombonat och

tryggt i era hus, vilka hemma

igen om kvällen får mötas av

dukat bord och vänliga ansikten:

Betänk, om detta är en man ...

När jag läser Levis samlade dikter på svenska drabbas jag starkt av minnet av den där febriga läsakten en gång i ett vintrigt Europa, av de två så obönhörligt åtskilda utsägelsepositionerna och erfarenheterna av lägren.

I oviss timme härbärgerar på något sätt klyvnaden inuti sig, så skakande i sitt omöjlighetsförsök att överbrygga de inre motsatserna, närheten och avståndet till traumat, det poetiska talets samtidiga bortvändhet och omedelbarhet.

Samtidigt är Levi inte en Nelly Sachs eller en Paul Celan, två 1900-talspoeter som liksom han själv skrev i Förintelsens skugga. Hans dikter är inte på långt när lika sammansatta och mångförgrenade; han skriver rakt och berättande, om än också lärt, med referenser till Dante,

Bibeln, Rilke och Plinius.

Men inga utsvävande lyrismer och stegringar, inga skeva, bottenlösa ljus. Det är besattheten av tydlighet som styr Levis skrivande enligt litteraturvetaren Emanuele Zinatos efterord. Han kallar honom för en poet-vetenskapsman, en pragmatiker som inte trodde på konstens helighet.

Det finns en distans i Levis dikter som går att läsa som en poetik, en etisk och litterär strategi, men som också kan framstå som en rent mänskligt nödvändig överlevnad. De arbetar ofta med ett slags stillsamma distanseringseffekter, små förfrämliganden och omintetgöranden av en direkt berättelse. Kanske är denna sneda blick, liksom vid sidan av katastrofen, den enda möjliga vägen ditin. Den registrerande rakhet som präglar lägermemoaren Är detta en människa? förvandlas här till ett slags poetisk omöjlighet, den leder till förkrosselse, bländning, mot Solen [som] brände mina ögon.

Det går inte att tala inifrån ödeläggelsen, enbart lite från sidan. Med lånad röst, med citaten, eller genom att låna sig själv åt andra.

När diktjaget betraktar den tomma kamrat, utan namn som vandrar mot slavarbetet i den tyska gummiindustrin Buna Werke i Auschwitz, är det naturligtvis också sig själv han ser. Bruket av fabeln fyller en liknande funktion, där Levi låter mullvadens eller pärlmusslans verklighet sätta vår egen i perspektiv.

Dikterna, som alla är datummärkta, följer Levis liv kronologiskt under och efter kriget. Den första är daterad före tillfångatagandet och interneringen i lägret 1943. Den sista skrivs dödsåret 1987, bara månader innan han ramlar alternativt kastar sig ner i ett hisschakt.

Men I oviss timme rör sig också längs en större historisk linje och krigets eftermälen. Brun kortege från 1980 skriver Levi till exempel när Förintelsen sent omsider synliggjorts på bredare front, framför allt genom filmatiseringar och tv-serier. Dikten börjar med ett vigt och virtuost anslag, men slutar i abrupt språkförlust, som för att peka på det som trots allt inte låter sig sägas.

I Flickebarnet i Pompeij gör Levi ett prismatiskt porträtt av historiens offer, där tre ödessystrar vävs samman: Anne Frank, ett barnliks sönderbrända siluett i Hiroshima och slutligen en flicka hukande under sin mor i det ödelagda Pompeij: ”Sådan blir du kvar hos oss, ändlös fasa i / förvriden gjutning, kusligt vittnesbörd / om gudarnas intresse för vår höga sort.”

Några av dikterna genomsyras av sammanbitet raseri. Tvillingdikterna om Samson och Delila illustrerar offrets och bödelns alternativt medlöparens perspektiv. Samma gäller För Adolf Eichmann, en dikt skriven 1960 strax efter Mossads arrestering av den forne naziledaren i Buenos Aires, där han levt sedan krigsslutet under falskt namn.

Vid beskedet om Levis död lär medfången och vännen Elie Wiesel ha sagt att Levi egentligen redan var död – han dog fyrtio år tidigare, i Auschwitz. Också det en sorts bild för överlevarens ohanterliga klyvnad, för det oförtrutna arbetet i dödens skugga med historiens omöjliga berättelser.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.