När folket erövrade world wide web

Mattias Svensson

Mattias Svensson om hatet mot internets succé

helskärm

Adeline, en kvinna i 45-årsåldern, gör det mest förbjudna i vårt århundrade. Hon kritiserar en kändis och blir utsatt för rasande angrepp när en film på detta sprids i sociala medier. Våldtäktshoten plingar in i hennes mailbox och indignationen på nätet berikar också de storföretag som tillhandahåller plattformarna och säljer annonser. Adeline ger sig själv in på sociala medier, och märker att det är bra för försäljningen av de seriealbum hon gjorde på 1990-talet.

Denna handling bildar någon slags fiktiv stomme i Jarett Kobeks i hate the internet, presenterad av författaren själv i boken som en dålig roman. Både romanformen och att den är dålig rättfärdigas med utstuderad ironi som ett slags motståndshandling; boken som en motvikt till internet, och dåligheten eftersom CIA finansierade ”den goda romanen” under efterkrigstiden.

Den är en social kritik av vad som utspelar sig i staden San Fransisco: gentrifiering med lägenheter för dyra också för medelklassen, särskilda ”google-bussar” för anställda hos de stora IT-företagen och en sorts företagande av pyramidspelskaraktär.

Fiktiva och verkliga namn blandas och det blir stundtals riktigt kul, som när en person gör Google till religion och liknar ledande personer vid olika grekiska gudar. Boken driver också med San Fransiscos många felriktade och poserande uttryck för socialt engagemang, så den kan sägas ”slå åt alla håll”.

Kanske är en sådan klyscha det som bäst sammanfattar Kobeks bok. Likt den svårmodige killen i gymnasiet som sett igenom allt, vill han förklara världens elände. Läsaren får veta att sport bara handlar om pengar, att krig bara handlar om pengar, att historien bara handlar om pengar. Samt att finanskrisen 2008 inte bara handlade om pengar, utan om författaren och filosofen Ayn Rand (död 1982).

Internet handlar förstås också bara om pengar, förklarar Kobek. Han sveper över många samtida fenomen och visst skrattar man ibland, men nog har man hört förut att Apple-folket uttrycker sin unika individualitet med prylar från samma varumärke, att datanördar gillar JRR ­Tolkien och att social medvetenhet ofta signaleras genom vegetarisk mat?

Greppet att nämna alla karaktärers hudfärg, men ”ironiskt” i form av den biologiska terminologin för ett ämne i hudlagret, blir också snabbt tjatigt.

Återstår då att skruva upp tonläget. Att hävda att svarta som använder mikrobloggen Twitter är slavar, eftersom de arbetar gratis åt ett företag med vita i ledningen. Känslan när man läser sådant är mest en förlägenhet å författarens vägnar.

Som när han förklarar att datorer är byggda av kinesiska slavarbetare, och att alla fina tankar och ideal någon uttrycker på dem därmed kan avfärdas.

Särskilt som det här är den sortens bok där du utan att tveka kan gissa vilken av följande personer som nämns utan att förknippas med något ruskigt illdåd: Thomas Jefferson, George W Bush, Steve Jobs, Mao Tsetung. (Rätt svar: Mao Tsetung, ansvarig för 1900-talets största massmord, på just kineser.)

Huvudpersonen Adeline i boken använder förstås också datorer, och Kobek var själv en tidig internetentusiast. Han vill egentligen bara klaga på internets kommersialisering.

Då borde han ta sig an Shane Greensteins How the internet became commercial, en fackbok från förra hösten som fyller en viktig lucka. Många har beskrivit internets uppkomst i den amerikanska statens hägn, men Greenstein tar oss med till det amerikanska 1990-tal då internet privatiserades, över it-bubblan och en bit in på 2000-talet fram till Googles sökmotor och wifi.

Han redogör långt och sakligt för utvecklingen, dramatiken och misstagen – särskilt föreställningen om att internet skapat helt unika förutsättningar för affärer och ekonomi, som blev stor kring millennieskiftet för att krascha spektakulärt strax därpå.

Det är en fascinerande berättelse om hur lite som egentligen var planerat. Stora dataföretag som IBM och Microsoft såg internet som en kul teknik bland andra vid privatiseringen 1994, men inga affärsmöjligheter.

I stället kom innovationen från periferin. Från de redan utspridda företag som erbjöd uppkoppling till bbs:er för diskussioner (eller porr), som nu även erbjöd tillträde till internet.

Allt kom att förändras med Netscapes browser Navigator 1995, inte något avancerat tekniskt steg, men en invit till en bredare kundkrets. På några få år fick allmänheten tillträde till nätet på ekonomiskt överkomliga villkor, vilket gjorde att allt fler företag investerade tungt för att betjäna dem.

Frågan är om det inte är det massiva tillträdet Jarett Kobek hatar mest med dagens internet. I begynnelsen var den här tekniken en värld för hans slags folk, som fipplade med kod, email och bbs:er och hade försprång in på world wide web. Sedan kom kommersialismen och bjöd in miljontals andra.

Precis som ett band som slagit igenom brett är dömt att förlora några av sina tidigaste fans, är internet dömt att förlora sina. Och precis som sina hånade föräldrar har Kobeks Generation X nu inträtt i den ålder då förändring slutat vara spännande, och blivit grinig inför samtiden. Det är ironiskt.