Kan man skratta åt svek?

Pia Bergström

Mamma är intagen på psyket. Sommaren lång har 16-åriga Minna klarat sig själv. Äldre pojkvännen Eddie älskar Minnas mod när de snattar och springer ifrån vilka väktare som helst. Men nu är det höst och hon ska börja på gymnasiet ute i Skärholmen. Studiebidraget kommer i slutet av september och hon har med sig en tom glasslåda som hon i smyg fyller med middag på skollunchen. Hon har bestämt sig för att bli en ny, ordentlig Minna som sköter skolan och kan få vanliga vänner.

Men inget blir som hon planerat. Mamma blir utskriven helnojig, dottern hittar henne i klädkammaren i deras sunkiga tvåa vid Hornstull, nerkissad, panikslagen, yrande om KGB och strålning. Och Minna missar första skrivningen och andra och klass-picknicken och börjar skolka igen och ljuga igen, för alla.

Tidigare har Åsa Anderberg Strollo bland annat skrivit manus för tv-serier. Ungdomsromanen Bryta om som är hennes första bok är tydligt problemorienterad; Minnas vardagsöverlevnad skildras som ett tilltrasslat helvete som snart börjar likna svart underhållning.

Visst är det känslostarkt och dramatiskt. Men jag stegrar mig inför det överskruvade. Ska man skratta åt övergivenhet och svek? Har man inte gett upp något då? Lärare, grannar, butiksbiträden, Connexvakter och inte minst psykvården tycks vara hur aningslösa och lättlurade som helst, mamman är en självisk häxa även när hon inte är psykotisk, pappan har ny familj och blundar för dotterns situation.

Ändå är det svårt att släppa Minna.