Platt analys av våldtäkt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-01-14
Katarina Wennstams "Alfahannen" ger Åsa Linderborg en fadd smak i munnen.
Med sina böcker om mäns våld mot kvinnor har Katarina Wennstam funnit en stor publik, både i reportagets och skönlitteraturens form. Romanen Alfahannen handlar om filmbranschen – det är i alla fall vad den ger sig för att skildra, men det vi får är en historia om två skådisar.
Emma är den unga, snygga tjejen som får chansen att spela mot en av Sveriges största stjärnor, Jack Rappe. Han gör med henne lite som han vill – är dock långt ifrån lika grym som sin namne Jack the Ripper – men tillräckligt mycket för att hon ska köra en trasig flaska i magen på honom och ställas inför rätta.
Alfahannen, skriven på väl enkel prosa, ger ingen inblick i en våldtäktmans psyke. Eller en våldtagens. Här serveras en sällsynt platt feministisk tolkning, där kvinnan helt reduceras till offer (den kritik Katarina Wennstam och Maria Sveland för ett halvår sedan riktade mot Lars von Trier, bör rimligare riktas mot den här boken). Det är obegripligt varför Emma faller för, ja ensidigt aktivt uppvaktar, en bedagad stjärna som bara förnedrar henne. Författaren borde åtminstone ha lekt med tanken att såna här relationer – för de är ju legio – ofta handlar om makt; Jack Rappe är sexig just för att han har ett namn och en möjlighet att hjälpa den som vill upp.
Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.
