Sanden är fuktig och kvinnan är ung

Åsa Linderborg

ÅSA LINDERBORG läser Georg... förlåt, Ulf Lundell

Sommaren 2007. Det var då solen aldrig släppte till. 14 grader och snålblåst, Georg sitter fast i sitt hus på Österlen. I ateljén står målardukarna, även de osäkra på om de vill öppna sig.

Lydia har stuckit och ersatts av Sofia, en annan sysslolös skönhet. Nyheterna meddelar att Lars Forssell avlidit och när George inser att Sofia inte har en susning om vem den store poeten var, ruttnar han på att vara älskare, försörjare, äventyrare och pappa åt kvinnor som inte ens var födda när han slog igenom. Han har mött dem med Viagra och ett oändligt tålamod, men nu pallar han inte mer. På avstånd förälskar han sig i Edith. Hon är som han, 50 någonting. Nästan gammal.

Den som följt Ulf Lundell och hans författarskap häpnar naturligtvis inför detta oväntade väderomslag. Go for it!, tänker man, här har du din framtid, Uffe ... eh ... Georg! Tveka inte! Det gör han heller inte, men den som förväntar sig en känslig kärlekshistoria om en kvinna vacker av erfarenhet, blir snart besviken. Edith är inte mer än en vältränad kropp, det enda som skiljer henne från de yngre muserna är viljan att bli prygelknullad. Så bort med henne. In i berättelsen kommer istället den okända dottern Jackie och ett slags halvhjärtat thrillermoment om en försvunnen rockstjärna och en överbliven Porsche.

Nu övergår de inledande, observanta dagboksanteckningarna till ren fiktion, tyngd av viktlösa existentiella grubblerier om Kvinnan, Kärleken och Konsten.Traditionell lundelliana som inte får någon lösning heller i den här romanen och allra minst av det bedrövliga icke-slutet.

Mitt i möket finns dock en del bra sexscener, matrecept och litteraturkritiska randanmärkningar, men också en och ­annan krävande passage, som de otäckt sorgliga raderna om hur han kör förbi sin son och tänker ”att det är han: men det var det inte, det var en annan ...”. Det vuxna barnet, så nära och så likt en själv, och ändå en främling man aldrig lär känna.

Djupet, dramat och komplexiteten som saknas i personporträtten återfinns – som alltid hos Lundell – i naturskildringen. Vädermannen är en osentimental kapitulation inför naturens dialektik och det organiska material som tar åldrandet och döden förgiven. Här finns till och med en lyhördhet inför den lejongula renfanan, detta missuppfattade blomster som alltid levat vid sidan av vägen. Trots regnet och blåsten, sällan har Sverige varit så vackert.