”Jag är kritisk till ordet blatte”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-26
Författaren till ”Kalla det vad fan du vill” är tillbaka – nu driver Marjaneh Bakhtiari med proffstyckarna
En del vill göra beteckningen ”blatte” till något bra. Men kalla inte Marjaneh Bakhtiari det.
– Jag är jättekritisk till det ordet. Det är så enkelt att lägga debatten på den nivån bara för att försöka hänga med i samtiden.
Nu kommer uppföljaren till succén ”Kalla det vad fan du vill”.
Trots att hon knappt läst några böcker lyckades Marjaneh Bakhtiari få ett stort genombrott med sin debutroman om en familj med rötter i Iran. Den sålde i över 100 000 exemplar och hyllades för språket och den drastiska humorn. Då var författaren 25, blev arg om någon kallade boken invandrarroman och spelade in journalisternas frågor för att se att allt blev rätt.
Nu har hon fyllt 28. Hon har ingen bandspelare med sig, svarar vänligt, men har behållit sin ifrågasättande stil. Att intervjua Marjaneh Bakhtiari innebär många tillbakastudsande frågor och många ”Jag vet inte”. Och det är just frågor hon vill väcka.
– Om någon blir lite mer osäker efter att ha läst boken, och märker att det finns olika sätt att se på saker, så är jag nöjd.
Titeln syftar på bibeln
”Kan du säga shibbolet?” har liksom den första boken en familj med iranskt ursprung i centrum, precis som Marjaneh själv. Men där upphör likheterna. Bokens familj är etablerad medelklass som hon inte alls känner igen sig i.
Där finns pappan Mehrdad, som gör akademisk karriär genom att kritisera icke-anpassade invandrare, den ansvarstagande mamman Noushin och döttrarna Parisa och Baran. I utkanterna rör sig en rad karaktärer, som den politiskt korrekta föreläsaren Sanna och den fördomsfrie busschauffören Åke.
Titeln syftar på ett stycke i Bibeln, där uttalet av ordet ”shibbolet” avgjorde om man var vän eller fiende, alltså vilken grupp en person tillhörde. Just viljan att klassificera människor avskyr Marjaneh. Vad är en ”invandrare”? Eller en ”svensk”? Hon tycker att samhällsklass ofta betyder mer än den etniska härkomsten.
– Vad har till exempel Carl Bildt gemensamt med en sjukskriven kvinna på landet? Okej, de firar jul på ungefär samma sätt, men resten av året då?
Skeptisk till tyckare i tv-soffor
Hon menar att debatten om integration handlar för mycket om att dela in människor i grupper. Och hon är skeptisk till de tyckare som valsar runt i tv-soffor och på debattsidor för att diskutera integration – ett fenomen som hon driver rejält med i berättelsen.
– Efter min första bok fick jag många förfrågningar om att vara med och tycka, men jag sade nej. Jag är förvånad över hur lite det krävs för att man ska uppfattas som expert. Det är mer eller mindre samma typer som möts hela tiden, och de pratar om frågor som få av dem har kontakt med i sin egen vardag.
Hur tycker du själv att integrationen fungerar?
– Det har jag inte svar på. Det beror på för vilka, och var.
Men finns diskriminering, tycker du?
– Ja, men inte överallt och inte hela tiden. Fast visst är något fel när så många inte lyckas komma in på arbetsmarknaden eller inte får bo där de vill.
Erkänner sina fördomar
Två typiska Marjaneh-svar. Hon pekar på problemen men utger sig inte för att ha recept på lösningar.
En del i boken handlar om när systrarna besöker släkt i Teheran. Där får de se både lyx och svår fattigdom. De upptäcker att de har mer gemensamt med sin medelklassiga kusin än de föreställt sig, som kläd- och musiksmak. Och Marjaneh erkänner att hon själv har fördomar.
– Exakt vilka vet jag inte. Men det räcker att se någons kläder eller mobiltelefon så får jag en bild av var den personen bor och hur han eller hon tänker.
En etikett kan man trots allt sätta på Marjaneh Bakhtiari: iakttagare.
Marjaneh bakhtiari väljer...
Madonna eller Britney?
”Ingen aning.”
Kungen eller statsministern?
”Jag kan verkligen inte välja och än mindre motivera valet.”
I-pod eller tv?
”Ipod. Den följer med på minsta lilla promenad om det så är till Konsum och tillbaka.”
