Kidnappade flickorna får liv i Barakats roman
”Fångarna från Sinjar” är ett skickligt textbygge
Publicerad 2024-06-02
Är konsten det robusta värnet mot människans sköra grymhet?
Salim Barakat ägnar sin senaste roman ”Fångarna från Sinjar” åt att allvarligt pröva frågan och han drivs av ett raseri.
På morgonen den 3 augusti 2014 hade Islamiska statens (IS) terrorstyrkor attackerat staden Sinjar i jakt på folkgruppen yazidier. Angriparna dödade de flesta män och kidnappade flickor och kvinnor. Yazidier är ett litet folk som huvudsakligen bor i Irak, talar kurdiska och utövar en av Mellanösterns äldsta och mest gåtfulla religioner som genom tiderna väckt såväl förundran som vidskeplig fasa hos omgivningen.
För mer bakgrund kan man läsa Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans välinitierade fackbok ”Yezidier” och reportageboken ”Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten” av Nobelpristagaren Nadia Murad. Yazidier håller ihop gruppen genom att inte tillåta giftermål utanför den. Att enbart gifta sig med trosfränder är ett absolut påbud. När IS tvingade flickorna till konvertering och promiskuitet hotades själva folkets existens.
De kidnappade flickorna från Sinjar och männen som blev deras bödlar hemsöker berättarjaget, konstnären Sarat. Deras spökkroppar stiger upp ur Odensjön, det cirkelformade naturfenomenet som ju bevisligen ligger i Skåne men som romanen helt sonika flyttat till författarens hemvist i Sverige, sörmländska Skogås. Svenska bråddjupa sjöar och yazidiska heliga berg är levande väsen som kan dyka upp var som helst. De döda vill bli avbildade, avhörda och i förlängningen avbördade.
Romanen är en så kallad ekfras, ett skrivet verk som skildrar ett annat konstverk. Ekfrasiska tekniker för en litterär text är baserade på associationer och minnesspår, glidande förnimmelser, betraktarens fantasi; de uppstår som en konstnärs mentala berättelse om den andra konstnären, om födelsen av en viss komposition. Ekfrasen är en bild som framkallas i minnet med hjälp av en text, spegelbild i spegelbilden.
Ja, ”Fångarna från Sinjar” är ett minst sagt intrikat textbygge. Översättaren Jonathan Morén träffar pricksäkert tonen i ett språk som ömsom är överlastat av metaforer och ömsom naivt absurdistiskt. De vilda knycken får mig som läsare ur balans och ofta känns det som att bli avkastad av en skenande häst. Ändå landar jag i att författaren har inget val än att resa konstens murar mot den outhärdliga grymheten.
Vittnen till massakern i Sinjar berättar att yazidiernas grannar pekade ut dem för IS. Ingen gjorde något fast de såg lastbilarna fulla av kidnappade flickor och hörde de desperata skriken. Övergreppen mot dem fortsatte sedan inför öppen ridå. Barakat ger röst åt förövarna, åt deras skörhet som väcker motvillig medkänsla. Här blir konsten ett värn för den befogade vreden.
”Fångarna från Sinjar” är en viktig roman som förtjänar läsarens ansträngning, en port in i ett trollbindande universum av myter, konstverk och människoöden.
