Klarspråk om det mänskliga

Eva Runefelt fyller stor liten bok med hypersinnlig poesi

helskärm

Det finns ett tillstånd som kallas synestesi. Det finns ett annat som kallas barndom.

Det är oklart om flickbarnet som återkallas i Eva Runefelts vackra och genreglidande lilla bok Minnesburen verkligen är en så kallad synestetiker, eller om hon bara genomlever sin barndom som känsliga och intelligenta barn ofta gör, det vill säga med alla varseblivningskanaler vidöppna mot en invaderande och överväldigande värld.

Om det synestetiska tillståndet innebär en - för den drabbade inte sällan smärtsam och desorienterande - neurologisk sammankoppling mellan sinnena, så kan ju också barndomen förstås som ett slags sinnesvåld inför vilket barnajaget står skyddslöst men är satt att överleva i.

Den första delen i Minnesburen, en poetisk memoar på prosa, skildrar en sådan verklighetsupplevelse i dess olika skepnader. Det går att ”klä på sig ett rum”, att bita i tiden ”som i en emaljmugg”. Tingen ”är en egen art som rör sig bara du tänker att de rör sig”, och jaget ”en karta där länder och vatten aldrig ligger stilla”. Runefelts rörliga, rinnande språk låter det helt konkreta slå ut i drömska bilder som växlar sömlöst mellan det mjukt smeksamma och det hårt precisa, mellan att hota och framkalla lockelse. Flickan som ser och känner befinner sig i sin egen varseblivnings våld, hon kan inte hålla ute världen, den sköljer oavlåtligt genom henne med sina tusen föremål och ljus och människor, ”tunna som schalar”. En namnlös sorg genomstinger detta barn, det är levandets oundvikliga intensitet, och vanmakten inför det verkligas oöverblickbarhet.

I en sådan förnimmelseinvasion kan man kanske bara överleva genom att själv bli en skapare av verklighet, en fantasitrollkarl, en poet. Minnesburen tecknar den bågen i tre kapitel - barnmemoaren följs av ytterligare en prosatext i form av en performativ och lyrisk poetik, och avslutas med en svit dikter.

På så vis gör sig boken i sin helhet till en suggestiv skapelseberättelse om en födelse till, och ett liv i, poesin. Den synestetiska barndomen är nämligen en mycket kraftfull bild för Runefelts hypersinnliga och hyperrörliga poesi i stort, där former, ljud, färger och känsel alltid har gjort sig till helt oavgränsbara storheter i förhållande till varandra.

Ändå talar Minnesburen så förunderligt klart om det allra mest subtilt mänskliga, om sådant som försiggår i oss alla som ett slags underliggande psykotiskt flimmer, en bildstorm, en känselmaskin. Det gör den till en stor liten bok.