Med Stalin som pappa

Publicerad 2016-05-03

Carsten Palmær läser biografin om Svetlana Allilujeva - men föredrar hennes egna memoarer

Den 6 mars 1967 ansökte en sovjetisk medborgare om politisk asyl på Förenta staternas ambassad i Delhi. Hon presenterade sig som Svetlana Allilujeva – dotter till Nadezjda Allilujeva, som tog sitt liv 1932, och Josef Stalin.

Avhoppet var en självklar sensation: ”Banditens dotter” – som Sven Stolpe kallade henne – tog inte bara avstånd från Sovjetregimen, hon framträdde också som bekännande kristen. Hennes memoarbok, Tjugo brev till en vän, blev en lika självklar internationell succé när den kom i bokhandeln samma höst.

Nu har den kanadensiska författaren Rosemary Sullivan skrivit en biografi över Svetlana Allilujeva, eller Lana Peters som hon hette de sista 40 åren av sitt liv.

Förenta Staternas regering insåg naturligtvis det enorma propagandavärdet i Allilujevas avhopp. CIA flög henne till USA, pr-firman Hill & Knowlton tog hand om mediekontakterna och den legendariske diplomaten George Kennan blev hennes mentor. För Tjugo brev till en vän fick hon ett förskott på en och en halv miljon dollar.

Hur blev då hennes liv i väst? Rätt bedrövligt.

Skild från barn och vänner sökte hon bekräftelse hos olika män och tycks ha blivit ganska grundligt solochvårad. Med sin amerikanska dotter Olga flyttade hon från hus till hus, upprättade innerliga vänskapsförhållanden, kände sig sviken, bröt med vännerna, ångrade sig, gifte sig, skilde sig, blev med tiden pank och – antyder Sullivan – rätt försupen. När hon ville ge ut Tjugo brev till en vän på nytt upptäckte hon att de juridiska rådgivare som George Kennan rekommenderat hade lagt beslag på rättigheterna.

1984 ansöker hon om att få tillbaka sitt sovjetiska medborgarskap och flyttar med den trettonåriga dottern till Sovjetunionen. Men de två barn hon lämnat i Moskva 1967 vill inte veta av henne. 1986 återvänder hon till väst, blir amerikansk medborgare på nytt och lever på pengar från CIA.

Resten av livet flyttar hon fram och tillbaka mellan England och USA, handlar på TV-shop, intresserar sig för parapsykologi och hävdar att KGB försöker ta livet av henne med mikrovågor. 2011 dör hon, 85 år gammal.

Det finns böcker som har den tråkiga egenskapen att de lämnar sina läsare en smula dummare när de slår ihop boken än innan de började läsa den. Ofta är det böcker som handlar om diktaturer. Frågan är om inte Rosemary Sullivans biografi är en sådan bok.

Att Stalins arvtagare i Sovjet i efterhand skyllde allt på diktatorn personligen är inte så underligt – de var själva djupt insyltade i 1930- och 40-talens skådeprocesser och massavrättningar. Den traditionen har flertalet västliga historiker fortsatt, bland dem Sullivan.

I hennes Sovjet genomförs inga femårsplaner, byggs inga kraftverk och vinns inga krig. Det enda som händer är att människor avrättas eller åker ut och in i fängelse. För Sullivan är Stalin en ondskefull maskin, oförmögen till mänskliga känslor. Allt han gör handlar om makt. Det finns sanning i det, men det är inte hela sanningen och det gör inte Sovjetepoken begripligare.

På biblioteket lånar jag Tjugo brev till en vän, som Allilujeva lär ha skrivit på en dryg månad 1963. Till min förvåning är det en mycket bättre bok än Sullivans färska biografi, en livlig och motsägelsefull skildring av livet i Kreml, mycket skarp i sin kritik av Sovjetsystemet, mycket rysk i sin något andfådda vördnad för Godhet, Sanning och Skönhet.

Men den är levande på ett annat sätt än Sullivans torra referat av samma händelser, skriven av en förtvivlad dotter till en brutal och skräckinjagande diktator som också är en upptagen, kärleksfull, rolig och fordrande pappa.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.