Kan man älska en nazistisk medlöpare?

I Norge brottas man med frågan hur man ska hantera dem som samarbetade med Hitler

Åsa Linderborg

helskärm

I Sverige vältrar vi oss numera i skam över att vi höll oss neutrala under andra världskriget. Vi fattar tydligen inte, att de som propagerade för en mer aktivistisk utrikespolitik var tyskvänner. Att samlingsregeringen borde agera annorlunda, det vill säga förklarat Hitler krig, var tack och lov aldrig ens en fråga.

I Norge brottas man med ett annat trauma: hur ska vi hantera dem som samarbetade med Tredje riket? Vidkun Quislings Nasjonal samling lockade blott 25 000 medlemmar, den tyska ockupationsmakten hade en mycket tunn fernissa av folkligt stöd. Vad var det som drev dem att bli landsförrädare? 

Det finns fortfarande förvånansvärt lite forskning kring ämnet.

På 50-talet ville Norge läka sina sår och gå vidare. Om ”frontkämparna” fick ordet, så försvarade sina val, ett urskuldande som också fann vägen i in facklitteraturen.

På 1970-talet växte kritiken, liksom intresset för nazismen som ideologi, Norge följde den allmänna trenden, men det var fortfarande känsligt. 1993 utkom Eystein Eggen med ”Gutten fra Gimle”. Uppgörelsen med pappan var så ursinnig, att den stängde lika många fönster som den öppnade.

Nu är det dags för nästa generation, barnbarnen, att börja peta i det här.

Heming H. Gujord, professor i litteraturvetenskap i Bergen, var vuxen när han upptäckte att hans farfar hade varit medlem i NS. Det var hans svägerska som lyfte på en skål som alltid stått i huset på gården, och på undersidan fann ett hakkors. Vad är det här?!

”Den måste ha kommit in här nån gång”, mumlar Hemings farbror. Jag trodde du visste, sa han senare.

Nej, Heming H. Gujord visste ingenting. Han är chockad, känner sig lurad, särskilt som han gjort sig en karriär på att studera nazismens medlöpare. Skulle hans farföräldrar, Gunder och Marit, två milda och rejäla lantbrukare i Molde kommun, ha förförts av Quisling och nationalsocialismen? Och varför berättade aldrig Hemings pappa detta för honom?

Den nätta lilla essän ”Skåla” är en undersökning av familjens hemlighet. Gunder gick med i NS 1941, möjligen för att han blivit förman för en kommunal verksamhet. Norge måste ju skötas även under en ockupation, kan han ha resonerat.

Samtidigt som Gujord sliter med sanningarna om sin farfar, sitter Oline Stig i Sverige med manuset till ”Drøbak 1947”. Bokens första del är en roman om hennes farföräldrar, i boken benämnda Clara och Aksel, som gick med i NS så sent som 1942, när det stod klart även för en dåre vad Hitler var ute efter. Aksel hade fått en tjänst på Norsk film, som lyfte honom socialt, men medlemskapet i NS tycks ha främst ha varit ideologiskt grundat.

Nu är kriget är slut, de lever i räkenskapens dagar.

I bokens andra del träder Oline Stig själv fram med sina funderingar: hur har medlemskapet i NS påverkat barnen, hennes pappa? Tre av fyra NS-ungar har farit illa, visar undersökningar. De har behandlats som medskyldiga, som bar de på en smitta.

Trettio NS-medlemmar dömdes till döden, tusentals fick fängelse, samtliga fick böter och förlorade sina medborgerliga rättigheter i tio år.

Gujords och Oline Stigs farföräldrar ansökte om nåd. Gunder understryker att han hade hjälpt ryska krigsflyktingar. Oline Stigs farfar hade kört norska judar över gränsen till Sverige. Båda tycks ha talat sant. Så motsägelsefullt kan människor i krig och ockupation bete sig.

Gunder bedömdes som naiv, men för Oline Stigs farfar var blev domen hårdare.

”Drøbak 1947” är en berättelse om social stigmatisering; Clara och Aksel är inte längre välkomna i sina kvarter. Gunder och Marit upplever något annat; när Gunder sitter fängslad, hjälper byborna till med skörden, för de känner Gunder och Marit som gott folk.

Det här leder fram till nyckelfrågan: kan den som placerat sig på fel sida samtidigt vara en älskvärd människa?

Den som vill svara ett kategoriskt nej, kan utmana sig själv med SS-officeren Peter Thomas Sandborgs brev från bunkern i Narva, ”Kære moder!”. Sandborg var en advokat som läst ”Mein kampf” och tagit värvning i tyska armén. Han skriver till sin mamma under tiden han utbildas till officer.

Ju sämre det går för tyskarna, desto högre skruvar han upp volymen. Regeringen och kungahuset gick i landsflykt 1940, vi som blev kvar var tvungna att göra det bästa av situationen. Enda sättet att göra Norge till en fri stat, var att samarbeta med ockupationsmakten. Alternativet till Hitler var judebolsjevismen. Och så vidare.

Men breven är också akter av djup omsorg om familjen. Det är bitvis rörande läsning.

Oline Stig lägger sista handen vid manus när Ryssland inleder sitt anfallskrig mot Ukraina. På båda sidorna är soldaterna människor, konstaterar hon. 

Det känns som en förbjuden insikt.

Sandborg stupade 1944. Hans mamma ville att breven skulle ges ut, eftersom hon trodde att eftervärlden då skulle övertygas om att hennes son hade tänkt och handlat riktigt.

Kvinnorna fascinerar. Hur politiskt medvetna var de? Det är så lätt att anta att de bara vara lojala med sina män. Denna nedvärdering av kvinnor förr, gör att de slipper fria, men varken Gujord eller Oline Stig faller ner i såna gropar.

Farmors del av historien har alltid varit svår att förstå, skriver Oline Stig. Romanens Clara är dogmatiskt lagd, övertygad om att de hade gjort det rätta för Norge. Hon levde på känslan av att vara någon särskild, som hade tagit ställning, höjd över den obildade massan. 

Marit är ett mer bångstyrigt mysterium. När Adolf Eichmann greps 1960, fräste hon, att nu får det väl ändå vara nog! Samtidigt är det hon som ger barnbarnet ledtrådarna. Heming måste få veta sanningen, men han får gräva upp den själv.

Gåtfullt nog stod skålen med hakkorset alltid framme, mitt bland dem, det var bara en slump att det dröjde så länge innan den avslöjades.

Gör jag rätt som rotar i det här? undrar Gujord. Ska jag verkligen utsätta mina djupt älskade farföräldrar för detta? Ska jag aldrig bli färdig med det här? frågar Oline Stig sig själv. Hon har skrivit om det tidigare.

Processen gör ont i dem båda. De tvivlar och tvekar, smeker och smiskar, men framför allt försvarar de rätten att älska dem som andra tar avstånd från.

Gunder gick senare med i Socialdemokraterna. Det var trots allt den bestefar som Heming höll i handen, när de gick över ängarna.

Att inte tala om det här är också att svika ett land, menar Gujord. Skuld och skam går i arv. Norge kan inte läka ordentligt om vi vägrar prata om det. Men att bara skrika i versaler och måla med svartvit palett, gör inte heller historien begriplig.

Gujords pappa är död, men Oline Stig kan prata med sin, även om han tycker att det är jobbigt. Som så många vill han försvara sina föräldrar utan att försvara landsförräderiet, men han sitter fast i skammen. Jag har väl gett er barn en demokratisk uppfostran ändå? vädjar han till slut.

Man kan höra ekot i den smärtfulla frågan, hur den studsar från familj till familj.

Ja! Det är just därför Oline Stig och Heming H. Gujord kan skriva sina böcker – så modiga, kloka och viktiga. Det är drabbande läsning, jag grät när jag var klar.

De här titlarna och några till, pekar uppfodrande ut en ny riktning. Det finns så många norska hemligheter som väntar på att förlösas.