Med osviklig solidaritet

Uppdaterad 2013-12-19 | Publicerad 2010-12-27

Anna Hellgren har läst Petter Larssons artikelsamling - och finner en osviklig solidaritet med jordens missgynnade

Petter Larsson.

Jag erkänner. En dryg tredjedel in i Petter Larssons artikelsamling är jag beredd att slänga den i väggen, eller åtminstone slå ihop den för gott.

Här tronar en omnipotent kommentator som med den malande och allvetande vänstermannens allra mest tvivellösa röst radar upp världsproblem till rakning. Aldrig svarslös, aldrig tvivlande.

Det är lite som att tvingas läsa random uppradade osignerade huvudledare från Dagens Nyheter, fast med ett annat politiskt raster över texterna.

Men sedan blir det 2004 och Petter Larsson lär sig att skriva. Eller: han börjar bete sig som en kulturjournalist och inte som sämsta sortens ledarskribent – det vill säga låter viljan att skriva tvärsäker vänsterslentrianism på läsarens näsa stå tillbaka.
Det rättvisepatos som tidigare stått i vägen blir i stället en lågmält rasande motor, en faktabestyckad isärplockning av samtiden som i sina bästa stunder öppnar upp nya tankerum hos den som läser.

Någonstans här påbörjar Petter Larsson också sin frilansbana på Aftonbladets kultursidor. Kanske är det en slump, kanske inte.

Som bäst är Larsson i några av de senare texterna, påfallande ofta i bokrecensioner av längre format (som de av Herfried Münklers De nya krigen eller Kent Wernes Du sköna nya hem) där han lyckas skapa fristående och större kulturjournalistik med hjälp av just idoget journalistiskt faktasamlande.

Även några av de längre intervjuerna, till exempel den med Nina Björk eller den med Elias Khoury, är mycket läsvärda.

Ändå blir det till slut den stora myckenheten som lever kvar längst efter läsningen. Det ligger ju såklart i formatets natur, tio år av samlade artiklar, att resultatet riskerar övervikt.

En god redaktör – Larsson ger ut Till frihetens försvar på eget förlag – hade inte bara propsat på färre texter, utan texter som dessutom kompletterats med uppföljande kommentarer om hur det blev sedan.

Många av artiklarna är som gjorda för det: inte bara för att tiden gått, utan för att deras fokus hamnat utanför dagsagendan och därför inte återkommer. Till exempel riktigt skriker de första årens många texter om den nyväckta vänsterorganiseringen (Attac, World Social Forum) om analyser från sin nutida position i medieskugga.

Med ett sådant upplägg hade Till frihetens försvar blivit en verkligt angelägen bok, snarare än en samling artiklar.

För mellan pärmarna finns ju trots allt det som Petter Larsson utlovar i förordet: en slags karta över de händelser och ämnen vi pratat om de senaste tio åren. Här är födelsen av en globaliseringsrörelse och de sociala forumen, 11 september och den påföljande katastrofen ”kriget mot terrorismen”, den växande nyfascismen i Europa. FRA och Naomi Klein och Negri och Hardts Imperiet.

Allt skrivet med det som kanske allra mest saknas i en värld som vår: med osviklig solidaritet med jordens missgynnade. Oavsett om de drunknar i en ranglig båt på jakt efter ett bättre liv i Europa eller tvingas tigga hos socialkontoren för att de råkat bli sjuka eller utslitna i vårt rika hörn av världen.

Anna Hellgren
Kritiker i Expressen, och ledarskribent på Dagens Arena.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.