Ondskan i det goda
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2016-03-23
Elise Karlsson läser Maja Lee Langvads rasande vittnesmål om livet som adopterad
Hon har en kropp och den håller på att gå sönder. I Danmark av alla laktosprodukter som den inte har någon naturlig förmåga att bryta ned. I Sydkorea av den på sommaren alltför fuktiga och på vintern alltför torra luften. Det skaver både på insidan och utsidan. En ständig medvetenhet om kroppen. Hon är medveten om synen som håller på att försämras. Hon är medveten om att hon inte är vit, trots att hon en gång i tiden varit övertygad om att hon var det.
Maja Lee Langvads Hon är arg är en bok som har blivit omtalad i Sverige, långt innan den nu översatts från danska. Som undertitelns ”vittnesmål” antyder är utgångspunkten självbiografisk. Maja Lee Langvad föddes i Seoul i Sydkorea och adopterades till Danmark. Om en sådan upplevelse vittnar hon i sin bok, men inte utifrån självbiografins självklara ”jag”, utan som ”hon”.
Den förskjutningen är viktig. Hela boken binds samman av det ordet, ”hon”, som inleder varje stycke med sitt ”hon är arg”. Hon är den som förmedlar en persons vittnesmål, men genom att vara ”hon” blir hon också alla de andra. ”Hon” är en av de 9 000 som adopterats från Sydkorea till Danmark sedan 1960-talet. De 200 000 som adopterats från Sydkorea över huvud taget sedan 1950-talet. Hon är arg är på så sätt både tydligt centrerad i en person, hennes kropp och hennes känsla, och i en delad upplevelse.
Den delade upplevelsen handlar om att rubbas, förflyttas från en plats till en annan och att därefter försöka hitta tillbaka till en känsla av hemmahörande. Eller bort från en längtan efter hemmahörande. Den specifika upplevelsen handlar om att flytta tillbaka till en plats man kommer ifrån, men utan att veta exakt vad det där ”kommer ifrån” kan innebära. Att försöka lokalisera ilskan i kroppen och sig själv i världen.
I grunden bottnar ilskan i medvetenhet. Om hur de transnationella adoptioner som länge setts som ett idealistiskt projekt, ett sätt att hjälpa u-länder, snarare befäster än underminerar global ekonomisk ojämlikhet.
Hur adoptionsindustrin blir ett sätt för länder som Sydkorea – i dag rankat som den trettonde rikaste nationen i världen – att tjäna pengar på social orättvisa, på stigmatiseringen av ensamstående mammor. Något som länder som Danmark och Sverige dragit nytta av.
Att bli medveten om det onda i något som fått symbolisera godhet är smärtsamt, och det är en mycket ensam upplevelse. I inledningen till boken finns en rollista över de medverkande. De som delar Maja Lee Langvads medvetenhet är de som listas på första sidan, under kategorin ”adopterade”.
Ilskan är bokens fokuspunkt, men i ilskan finns det plats också för annat. Som en torr humor, som översättarna Johanne Lykke Holm och Kristofer Folkhammar har fångat in på ett lysande sätt. Svängarna mellan ilskans skilda nivåer går i rasande fart, plötsligt kastas man ur det humoristiska och in i det hisnande.
Nuförtiden tycks vi som läsare bli alltmer inriktade på att känna i vår läsning, att få en läsupplevelse. Trots sin titel är Hon är arg inte en sådan känslobok. Vi betraktar Maja Lee Langvads resa utifrån, liksom hon själv har distans till det ”hon” som hon skriver om. Det är, tänker jag, en viktig poäng i boken.
Ett vittnesmål bjuder inte in en till att dela, det rapporterar en upplevelse som inte helt kan vara läsarens egen – inte ens för de många möjliga läsare som delar Maja Lee Langvads upplevelse av transnationell adoption. Hon är arg är en bok som har sin stora verkningskraft när man har läst den, i att ha ställt om läsarens blick till ilskans fokus.
