En hondjävuls mord och lustar

Uppdaterad 2012-06-23 | Publicerad 2012-06-21

Stefan Foconi pekar ut sin fd svägerska som broderns mördare i sin bok

Stefan Foconi (född 1955) pekar ut sin före detta svägerska som mördare i nya romanen.

Författaren Stefan Foconi hade en bror som dog 2004, bara 37 år. Han hittades på ett hotellrum i Kristianstad, morgonen efter en väns bröllopsfest. Förutom alkohol hade han olika smärtstillande, lugnande och sövande mediciner i blodet.

Stefan Foconi är övertygad om att brodern blev drogad till döds av sin fru, en för psykiska besvär långtidssjukskriven sjuksköterska som lugnt åt frukost i hotellmatsalen innan hon ringde ambulansen. Polisen förhörde henne men fann inga bevis för att hon medvetet dödat sin man.

För att ge offentlighet åt de omständigheter som pekar ut hustrun som mördare, och varna för henne, har Foconi skrivit en partsinlaga i litterär form. En roman är det väl, för han har ändrat namnen. Grannar, arbetskamrater, broderns vänner och familj kommer till tals, olika röster helt utan namn. Om Foconi verkligen talat med dem, eller om de är helt fiktiva och deras åsikter och minnesbilder är föreställda eller helt framfantiserade, kan man inte säkert veta.

Den första och mest utrymmeskrävande rösten är Nusann, kvinnan som författaren anser kommit undan med mord. Hon framställs som en beräknande psykopat, en girig och gränslös mytoman, tjuv och försäkringsbedragare, en sexutspelande mansslukerska, oftast hög på någon lugnande medicin, på kokain eller full eller maniskt städande. Dottern har hon dresserat till en foglig robot, mobbad i skolan, ständigt uppslukad av tv-serier eller dataspel.

Författarens av sarkasmer spetsade förakt är så starkt att han nästan gör henne till en komedi­figur, en helt hysterisk Edina eller ond Desperate Housewife. Nusann, som han menar förgiftade brodern för att få ut livförsäkringen, precis när han tröttnat på henne och ville skiljas, framstår som personifieringen av allt författaren avskyr i det samtida kommersialiserade, konsumistiska, tokfeministiska vulgärsamhället. Det var hennes smaklösa längtan att bli rik och försörjd av en snygg statusman – shoppa, visa upp sig i tjusiga kläder, hänga på sig dyra smycken, dricka champagne, semestra på lyxhotell med spa – som avgjorde broderns öde. Författarjaget vill se henne ”utlyft ur samhällskroppen”. Hon är farlig.

Som hon beskrivs är hon förvisso en hondjävul i tiden. Men hon är ju inte dömd enligt lag. Och även om historien är baserad på verkliga händelser tycker jag det är moraliskt tveksamt att utnyttja sin språk- och gestaltningsförmåga för att anklaga, och själv döma, en privatperson på det försåtliga sätt som Stefan Foconi gör genom att göra historien fiktiv, och därmed undflyende alla sanningskrav.

Det som räddar boken från att bara bli en bitter och av sorg förvriden hämndeakt är det avslutande samtalet mellan författarjaget och broderns spöke. En försonligare ton smyger sig in, ett tvivel på hela sakens mening. Mer sådan självpejling och rannsakan under ”utredningens” gång hade gjort den till en både mer balanserad och intressantare roman för oss andra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.