Begärets eviga jägare och rymlingar

Publicerad 2012-01-31

Det storartade med Djuna Barnes modernistiska mästerverk Nightwood från 1936, är hur den visionära formen så fullständigt överensstämmer med romanens handling – några olycksaliga varelser irrar genom den blanka nattens njutningar i ett sårigt Mellankrigseuropa. Hur språket med sina stilbrott och sin ovilja till linjärt berättande blir ett med det infernaliska passionsspel som äger rum mellan pärmarna.

Barnes estetik är kanske ”queer” just på grund av hur hennes flytande begärsprosa hela tiden transformerar och kastar om kulturens och litteraturens normer.

Christian Ekvalls nyöversatta Barnes-noveller saknar Nightwoods plastiska och oinsmickrande stil. En farlig flickas dagbok tjänar, inte minst genom sitt välskrivna efterord, mycket väl som en kontextualiserande läsning av Barnes, men i ljuset av författarskapets större rörelse framstår den som en bagatell.

Barnes skildrar människor som alla är ett slags begärets eviga rymlingar eller jägare. Om hennes gestalter inte underkastas de andras hunger så förvandlas de till slavar under sin egen. Det gemensamma är rörelsen, en åtrå dömd att flacka besatt genom världen.

I En farlig flickas dagbok finns de som lämnar hus och hem för den omöjliga kärlekens sötma och förstörelser, medan andra återvänder till livet som äkta makar för att slutligt betvinga den. Ytterligare några slutar till och med som mördare för att stilla sitt begär efter att äga vad de tror sig älska. Ofta är Barnes människor ett slags gränsexistenser, på tvärs med tillvaron, med den sexuella normen, ålderskonventionerna, de adekvata beteendemönstren.

Som i Indiansommar, där en åldrad kvinna oförklarligt blir ung på nytt bara för att lika plötsligt och tragiskt erfara kärlekens evigt flyktiga natur. Eller i samlingens titelnovell där en flicka vägrar vara barn och gör sig till kombattant med sin storasysters friare i ett både incestuöst laddat och rivalistiskt vuxenblivandedrama.

Men framställningen i En farlig flickas dagbok präglas snarare av journalisten än av poeten Barnes. Språkets rapphet och stegring mot förlösning (om än ofta egenartade sådana) ger ett slags manierad grovhet åt berättelserna. Förvandlar dem till modeller för, snarare än gestalter av, det oförlösta begärets poetik.

Den grova teckningen gör det också svårare att förlåta Barnes fetisch på främlingen, denna någon som träder in i hennes berättelser för att omkasta en vedertagen ordning, alternativt bli behållare för ett rotlöst och universellt begär.

I En farlig flickas dagbok kantrar den ofta över i tidsenligt rasistiska vändningar av typen ”[negerns] näsa var nästan lika stilig som vissa judiska näsor kan vara”.

Bara i en novell, Bakom hjärtat, blänker det till av den där svarta, bekanta glöden. Där blir en ung man och en äldre, sjuk kvinna varandras älskare. I deras tvekande, åtrående tal ligger kärlekens och levandets avgrunder förfärande blottade. Som ett litet utsnitt ur de nattliga skogarnas vanvett, en påminnelse om den där särskilda genomborrande blicken hos Djuna Barnes som gör henne oersättlig.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.