Med framtiden i backspegeln
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-18
PIA BERGSTRÖM läser sista delen i Richard Fords mäktiga trilogi om medelklassens USA
Framtiden är över för Frank Bascombe. Han sitter i sitt inglasade vardagsrum i strandhuset i Sea-Clift mitt på Jerseykusten och tänker på livet. Det är i november 2000, Bush den yngre har just vunnit valet, hustrun Sally har förlupit hemmet med sin förste make som återvänt från de dödförklarade. Frank, nu 55, har fått prostatacancer (och nyligen fått sextio radioaktiva jodfrön inkapslade i titan smartbombade rakt in i körteln – en ny, dyr behandling). Hans Harvardutbildade dotter Clarissa har separerat från sin flickvän, en valutahandlare med jättevåning i New York, och flyttat in hos pappa i strandhuset. Det är veckan före tacksägelsehögtiden och Frank vet inte riktigt hur han ska fira. Ska han låtsas familj och beställa hela cateringkalkonpaketet från Eat no evil Organic? Helst skulle Frank vilja vara ensam.
Men inte för att han inte har något att vara tacksam för. Faktum är att Frank mår riktigt bra. Påminnelsen om hans egen ändlighet har liksom rundat av sikten både inåt, mot egna kval och brister och mot andra människor, världen och oändligheten. Han har gått in i vad han själv kallar ”Den permanenta Perioden”, då man kan börja vara glad åt det man har. Hans gamla skam över att vara misslyckad författare och medelmåttig sportjournalist är över, sorgen över den döde sonen Ralph har mildrats med åren, behovet av kärlek realitetsanpassats. Fastighetsmarknaden fortsätter i alla fall att gå uppåt, i alla fall i New Jersey; de strandvillor Frank nu specialiserat sig på säljer han till priser som generar honom själv.
En höstsolig medelåldersbok om förnöjsamhet? Inte riktigt. Richard Ford är så finkornigt sardonisk när han skildrar det amerikanska samhället och den villaförortsmedelklass han låtit Frank Bascombe inkarnera att man kan tolka stilarten som försonlig realism. Men det finns alltid ett avstånd i hans detaljerade beskrivningar. Frank har både äckel och kärlek i blicken när han ser hur landskap och bebyggelse förändrats av industrialiseringen, av moderniteten, av den larmande, skyltblinkande, rivande/byggande orkanen ”kommers”.
Inget känns riktigt som det borde vara i Fords omsorgsfulla amerikanska scenografi. En typisk scen är en bilkörande reflekterande Frank, alltid lite sorgset lack över att det gamla fina amerikanska håller på att förstöras, tappa proportionerna och skönheten, hjälpsamheten och hyggligheten.
När Ford i Självständighetsdagen gjorde den intellektuelle Frank till fastighetsmäklare blev jag lite häpen. Men det har visat sig vara ett perfekt yrkesval för en romangestalt. Många udda amerikanska typer, som Ford är en mästare på att karakterisera, kan osökt passera förbi.
I Som landet ligger överlåter han ofta ratten till sin enda anställda, den ”pyttelille” tibetanen och republikanen Mike Mohaney, född Lobsang Dhargey, numera en assimilerad mäklarmedarbetare, ”klädd som en golfarmafioso”, generös med dalailamiska visdomsord. Franks ”otrivsel i kulturen” blir ytterst komisk i Mikes sällskap.
Den stora samtidsromanen om Amerika, ska alltså sluta i ett kvävt fniss över hur absurt allting är.
Tja, varför inte.
Grejen är ju att Frank sitter där, mitt i det absurda och kan inte göra annat än gilla läget. Döende eller radioaktivt läkande ser han hela absurditeten, har slutat gråta, skrockar istället (om jag lärt mig något av den här romanen, så är det att skrocka).
Han dricker sina cocktails allt tidigare på dan, slår ner nån på fyllan på nån bar ibland men har aldrig plågat sina fruar. Han har delat vårdnaden om barnen och betalat deras böter, terapier, bilar och dyra skolor.
Han röstade på Gore. Vad kan annars en hygglig medelklassare göra? Skulle det hjälpa någon om han avstod från sin procent av de skyhöga villapriserna? Även Mike från lerhyddan i Himalaya tänker ju främst på sig själv och de sina.
