Lika läsvärd som jobbig
Petter Lindgren läser Ursula Andkjær Olsens ”Utgående farkost”
Publicerad 2018-02-08
Den danska poeten Ursula Andkjær Olsen vränger Lukasevangeliets kärleksbudskap ut och in och lockar läsaren med sig i något som skulle liknas vid en militärdrill i konsten att göra sig osårbar. Det gäller att bli blank och hård som en ståldank, och att hata sin nästa såsom sig själv. Vik hädan ”omsorgs-älskare”, väck ”närhets-älskare”!
Så här kan det låta, i en dikt som för svenska läsare måhända låter sig jämföras med snöflingan Gunnar Ekelöfs mjäkande på stranden i dikten böljeslag från 1932 (sent på jorden, Spektrum), där han finner människornas liv ”för hårt” och säger sig trivas bäst ”bland musslorna och tången”:
”självhat är inte ett psykologiskt tillstånd / självhat är en hållning som jag anser nödvändig // för mig är det förgörande ett normaltillstånd // sanden är mjuk av längtan / havet är mjukt av längtan / mänskligheten är mjuk av längtan // sanden har blivit hård av längtan / mänskligheten har blivit hård av längtan”.
Detta i ”Utgående farkost”, poetens andra diktsamling i svensk översättning, efter debuten Lulus sånger och tal från 2006 (Rámus, översättning av Marie Pettersson) som var en spretande och smått varieté-artad improvisation över vår verklighetsuppfattning som en form av paranoia eller besvärjelse.
Den nya boken, i översättning av Jonas Rasmussen, är minst lika teatral men jämförelsevis och medvetet konstlös.
Språket är upphugget i korta satser, bildflödet stramt och strikt orienterat långskeppsvis som det heter på båtspråk. Farkosten måste framåt, göra det jobb ”som FUCKING måste göras”. Dikten måste bli ännu hårdare, ännu mera hatisk, ännu mera manglande av ”allt svagt, mjukt, allt / skröpligt”.
Man kan inte beskylla Andkjær Olsen för att bidra till det danska hygget, men inte heller för att förespråka framväxten av någon sorts fascistoid supermänniska. Att hennes dikt stundtals låter som ett högerorienterat nättroll i fritt sving ger snarast en kuslig samtidsrelief åt den borträngningsmekanism eller utdrivningprocess som arbetar i Utgående farkost.
Vad det är för demon som ska besvärjas förblir dock oklart, och nog hade jag önskat att poeten någon gång lättat på förlåten. Med det sagt vill jag i alla händelser gratulera Andkjær Olssen till att hon i Utgående farkost trots allt går i land med att vara en lika läsvärd som jobbig jävel i närmare 200 sidor.
Inte ens Lars Norén hade pallat den distansen utan att åtminstone vid något tillfälle smyga in en förgylld grankotte eller dylikt krimskrams i diktens grenverk.
