Alla får berätta

Pia Bergström

helskärm

Somliga gillar inte den jagiska trenden i litteraturen. Väl insuttna i traditionen av tredje person imperfekt gnäller de om narcissism eller gestaltningskris. Norska Trude Marstein hanterar pronomenproblemet ovanligt väl i sin roman Göra Gott. Hon låter jaget hoppa från person till person i en mindre norsk stad, lysa upp dem inifrån under några få sidor och sen slinka in i en ny figur i närheten. På 400 sidor hinner jagen bli över hundra.

De flesta är bjudna till Karoline Skramnes 50-årsfest på stadshotellet. De tillhör småstadens lilla elit, knuten till kommunstyret och det framgångsrika företaget Gröstad Technology där Karoline är dynamisk vd. Här finns arbetskamrater, grannar, släkt, svågrar, kusiner, vänner och bekanta, varav flera är Karolines avlagda älskare. Hon är en sån kvinna som alla män åtrår, även om de förnekar det, och som alla kvinnor avundas fastän de inte vill låtsas om det.

Att leva sig in i de här jagen är en mäktig upplevelse. Folk är fint fångade, med både empati och spefullhet, och lika älskansvärt mänskliga vad gäller ytspelet såväl som det innanfula. Översättningen är utmärkt. Men varför är de så många? Ingen är så mycket bättre än någon annan även om de socialt sett är olika ”värda”. Så vad går det så demokratiska upplägget ut på?

Inte förrän på sidan 396 når jag-stafetten festens huvudperson, Karoline. På livets höjdpunkt har hon allt, en strålande karriär, fyra välartade barn, ett harmoniskt äktenskap, fortfarande sexuell attraktionskraft.

När jag kommer in i Karolines jag händer något med mig. Hennes inre röst förändrar hela romanens mening. Alla de andra jagen får plötsligt färg, värde, medan Karolines magi försvinner. En märklig rekylrörelse, en omvälvning — svårt att förklara riktigt vad som sker – men effekten är mycket skickligt underbyggd. Den Karoline som faller på dansgolvet och smiter från festen är plötsligt bara en ointressant, kall, självisk figur. Hon har inte en tanke på vad hon är skyldig alla omkring henne – på festen, i staden – som villigt låtit sig användas, utnyttjas, förföras för att hon skulle nå dit hon ville.

Jag tror inte Karoline kan anklagas för något. Hon är väl egentligen en hjältinna i tiden. Men Marstein lyckas gestalta något i de mänskliga villkoren som är svårt att fatta bara med intellektet. Det har att göra med det Nina Björk avhandlar i Fria själar och med den ondska som Ludvig Igra i Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet definierar som en form av minnesförlust: ”Det som glömts är att allt hänger samman med vartannat, att varje enskild del står i förbindelse med varje annan del och därmed med helheten.”

Vissa tar sig friheter, som Karoline, andra bär henne dit hon är. Men visst har vi frihet att välja vem vi vi vill vara och vem vi vill beundra.