Serietecknare vältrar sig i psykisk ohälsa

Men Tara Booth bjuder in till en bildmässigt sprakande värld i Rattfylleri

Viktoria Jäderling

helskärm

Jag har ett par veckor funderat en del på psykisk ohälsa och tecknade serier. Bland annat har jag ägnat mig åt den amerikanska serietecknaren Tara Booths bildberättelse ”Rattfylleri”. Den första delen handlar om hur det är att hamna i en amerikansk fyllecell, den andra om vägen till nykterhet och om hur fyllekörningen räddade hennes liv.  

Och i det senaste numret av tidningen Filter berättar Madelene Pollnow i reportaget ”Måste vi prata om det?” om hur de kroniskt sjuka dumpas, medan subventionerade psykisk ohälsa-bolag ägnar sig åt pepp till fästingfobiker, exempelvis Sveriges största digitala KBT-fabrik Mindler som erbjuder tjugo minuter effektiv vanish-terapi.

Psykisk ohälsa, detta begrepp som betyder ungefär vad som helst mellan psykos och bad hair day-kränkning. Hur många tecknade serier finns det inte i Sverige om hela denna palett, om att må riktigt psykiskt dåligt, eller om ångest för att man känner sig allmänt onormal. Jag vet inte hur många jag läst, så många sedan slutet av nittiotalet: Mats Jonsson, Nina Hemmingsson, Coco Moodyson, Åsa Grennvall och Daniel Ahlgren, fram till dagens Olivia Skoglund, Moa Romanova, Hanna Gustavsson och Linda Spåman. Så här kan budskapet av fenomenet sammanfattas: ”Varför ska jag ha sån himla ångest?!”

Nej, nu är jag orättvis. Många av de jag räknat upp jobbar med subtila undertexter och tystnader, de kan vara drastiska och slagfärdiga berättare, men intrycket kvarstår: det terapeutiska. Det där: här är jag, nu ska ni få höra min självutlämnande historia. (Alla kommer att känna igen sig, här får vi vara precis som vi är.)

Att ”Rattfylleri” nu översätts till svenska på Lystring förlag är alltså talande. Tidigare har Booth medverkat i nedlagda Det grymma svärdet. I en intervju med SVT i samband med Stockholms internationella seriefestival säger hon: ”Jag gillar att illustrera det jag skäms över... Det är terapeutiskt att dela med sig av sitt arbete.” Och precis som Ellen Forneys autofiktiva ”Marbles” om bipolär sjukdom tycks ”Rattfylleri” ha ett ärende: att vittna, att tala om det. I synnerhet den andra pratiga delen har det där övertydligt pedagogiska om att känna sig onormal som präglar stora delar av seriekonsten.

Men den första delen! Formmässigt går mina tankar till Linda Spåmans superba ”Misslyckat självmord i Mölndals bro”. Här saknas ofta avgränsande rutor och blicken kan flyta fritt över de lätt uppsvällda, krokiga gestalterna i blyerts som täcker hela sidor. Precis som om jag var full eller psykiskt labil halkar jag runt över de ordlösa sidorna. I synnerhet i den amerikanska cellen är det suggestivt, fult och hårt, äckligt, avskyvärt och fascinerande och min mun är halvöppen, som när man var liten och tittade i en bilderbok och bjöds in till en helt ny sprakande värld.