Från skinnskallar till populister
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-15
Åsa Linderborg om det svåra hotet från Sverigedemokraterna
Av de nordiska länderna har Sverige flest invandrare och lägst andel rasism. Det hänger ihop, men det finns ändå utrymme för ett parti som Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson rustar för valturné med en skaplig budget och en skara slipade gossar – de flesta medlemmar och väljare är nämligen män – som värmt upp sig i hälften av landets alla kommunfullmäktige. Deras resa går genom ett land som gett upp sin regionalpolitik och där klyftorna mellan stad och land, rik och fattig är så stora, att man snart inte längre förstår varandra. De kommer att möta människor som drabbats hårt av krisen och som är mottagliga för hugg mot en regering som inte gjort någonting och slag mot en opposition som gjort bort sig.
Sverigedemokraterna är ett parti vi måste lära känna. Pontus Mattsson, journalist på Sveriges radio, ger med Sverigedemokraterna in på bara skinnet en lättläst och överskådlig sammanfattning av SD:s väg bort från 1980-talets skinnskallekravaller kring Karl XII-statyn till dagens polerade populism, ett brott som snarare är strategiskt än ideologiskt.
Huvudparollen är ”Trygghet och tradition”: mer pengar till vård och omsorg, framför allt för de äldre; lägre skatter; satsningar på småföretagande. Man säger nej till EU och Nato och har, av ren opportunism, gjort en vänstersväng om a-kassan och den tidigare förhatliga arbetsrätten. I frågor som abort och homoäktenskap ligger SD till höger om Kristdemokraterna. Man är emot pappamånaderna i föräldraförsäkringen och talar bara om kvinnans rättigheter i de händelser hon bär slöja. Främlingsfientligheten, eller snarare muslimhatet, är den slasktratt man betraktar världen genom. Mångkulturen ställs mot välfärden: Stänger vi gränserna kan allt betalas, allt bevaras.
SD lockar småföretagare, arbetare, lärare, lägre tjänstemän, arbetslösa, pensionärer. Som Mattsson konstaterar är partiet inte helt lätt att placera på en sakpolitisk höger-vänsterskala, men det brinner av antisocialism, är främlingsfientligt och djupt värdekonservativt, och är borgerligt stödparti nästan överallt där det är representerat. Mycket talar för att SD kommer in i riksdagen, så hur ska det bemötas? Pontus Mattsson ställer inte frågan och svaret skiftar beroende från vilken position man betraktar högerpopulismen.
Ignorans gör dem till martyrer. Att kasta sten på dem är vansinnigt – Sverige 2009 är trots allt inte Tyskland 1932. Påståendet att det är bra om SD kommer in i riksdagen ”för då kan man hålla koll på dem”, visar att vårt efterkrigsminne motsvarar en guldfisks. Att försöka mota dem i grind genom att överta delar av deras migrationspolitik är en beprövad och cynisk metod som gör att varken borgarna eller ”Måna Muslim”, som SD kallar Mona Sahlin, kan bli trovärdiga när de ”tar debatten” med Jimmie Åkesson.
En blocköverskridande regering är en tillfällig lösning (och ingen garant för en human flyktingpolitik), som på sikt gör väljarna så desillusionerade att alla dammluckor kan öppnas. Från en vänsterståndpunkt är det enda raka att gå motsatt väg: frilägg höger- och vänsterdimensionen kring arbete, välfärd och inkomstfördelning – de frågorna är överordnade väljarnas känslor kring mångkulturen. Här faller ett stort ansvar på vänsterpartiet, att man inte lägger sig platt i valsamarbetet.
SD har svårast att etablera sig i Stockholms innerstad. Där finns överlevarna i det raserade folkhemmet, de som är representerade i rikspolitiken. Och där bor välutbildade människor med sin selektiva humanism: man har hjärta för flyktingar, homosexuella, prostituerade, uteliggare och allsköns avvikare men ingen solidaritet med traditionell arbetarklass – den som nedsättande kallas ”Svennebanan” och utan urskillning uppfattas som patriarkal, okultiverad och reaktionär: Ska den som föredrar Bingolotto och biff med bea framför Babel och bouillabaisse verkligen få vara med och bestämma? Folkföraktet märks ute i landet och det är den här känslan av underlägsenhet gentemot ”eliten” som SD är mästare på att exploatera – och kanalisera i aggressioner mot Ahmed och Ayla.
Nu har jag gått långt utanför Sverigedemokraterna in på bara skinnet, som det absolut inte är några fel på, men den räcker inte för att riktigt förstå SD:s väljare och den mylla partiet gror i. Läs den gärna, men gå vidare med Olle Svennings Vänstern i Europa – de nya liberalerna (Atlas) och Jenny Anderssons ännu ugnsvarma När framtiden redan hänt – Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Ordfront), som båda förklarar socialdemokratins avradikalisering. Samma problem analyserar Magnus Marsdal i Högerpopulismen dissekerad (Celander förlag), som dessutom ger en sociologisk analys där Bourdieu för en gångs skull används som han ska och på ett sätt som torde provocera varje liberal som säger sig avsky Sverigedemokraterna. I aktuella Hatet mot muslimer (Atlas) visar Andreas Malm hur islamfobin blivit salongsfähig och gör SD mindre extremt än man kan önska.
Det finns så mycket bra litteratur! Ingen ska komma efteråt och säga, att ingen förstod något. Att ingen reagerade medan tid var.
