Hemlös i överklassen
Publicerad 2012-04-20
”Inunder” fångar melankolin när hemmaplan blir främmande land
Kvinnojaget i Ann-Mari Tung Hermelins debutroman Inunder, den flerspråkiga diplomatdottern Alice, befinner sig i ett sorgens limbo. Hon har förlorat sitt livs kärlek, journalisten Paolo, när hans bil sprängdes i kriget i forna Jugoslavien. En kort tid efter miste hon också sin åldriga ”grand-mère” i Paris, den flerspråkiga diplomatdotterns trygghet under uppväxten.
När Alice återvänder till sin lilla etta i Stockholm och till jobbet på översättarfirman och försöker börja om igen går det inte så bra. Hon känner sig som en främling i Sverige med sitt fransk-vietnamesiska påbrå, som en hemlös bastard i sin svala överklassfamilj, som misslyckad i sin hårda karriärmammas ögon. Med Paolo var hon världsmedborgare, i mormors ögon dög hon alltid precis som hon var.
Hon har alltid velat skriva och tar time out i ett gammalt sommarhus på landet utlånat av en internatskolevän. Den smärtfyllda och nostalgiska livsberättelsen som växer fram blir ett slags bekräftande ”rum” där det sargade jaget får nya konturer, opassande känslor existensberättigande. Ensam med sina minnen genomgår Alice under några vintermånader en stillsam inre helning.
Inunder är tyvärr ordnad efter andra prioriteringar än läsarens behov av klar berättarlinje. Personligt material – vilket jag tolkar detta som – är svårt att använda tillräckligt hänsynslöst litterärt. Mormodern blir en tragisk men levande gisslan hos sin klass medan Paolo skyms av febrigt högtravande poetismer.
En sträng redaktörs tuktning kunde ha renodlat berättelsen rejält, så att det stiliga och uttrycksfulla språket kom till sin fulla rätt. Nu irriteras jag över omständliga utstofferingar och nyckfulla ”betydelselösa” sidospår. Över att sensualismen med stort S, det estetiskt njutbara, utsökta och vackra, tynger över, prunkar över alla sidor, som en religion.
Men döden gör ju världens skönhet akut. Och Alice hotas ju hela tiden av det stora intet så jag kan inte låta bli att gripas av själva kämpandet för livet i ordens blommande sinnlighetskult.
För det Tung Hermelin fångar bäst är ändå melankolin, de likadana förlamade vinterdagarna med grå hinna över, då den huttrande Alice ensam i
lånat sommarhus försöker återfinna sin förlorade glädje och livsmening i sin nötta samling konstkort och sina 23 sparade dagböcker, ända från tonårstiden.
Romanen som vackert ting är kongenial, ett genomskinligt vitt omslagspapper döljer elegant de kolsvarta pärmarna.
