Jonas Brun är existentiell på riktigt

Magnus Ringgren

Blandar poesi och prosa i linje med stolt tradition

helskärm

Sinnesintrycken väller in över oss i sådan oordning och mängd att vårt medvetande skulle gå under om vi tvingades ta hänsyn till eller ens registrera allt.

Vi måste – enligt vissa regler – sortera, välja bort, skapa mönster, ordning och mening där kanske inga mönster finns. Psykologin kallar dessa regler för ”gestaltlagar”. Att se sådant som inte finns är det enda sätt männi­skan överhuvudtaget kan se. Världen är bara begriplig på bild – ett foto som ljuger ner tre ­dimensioner till två.

På ett grundläggande plan konstruerar vi alltid vår verklighet utan att vara medvetna om det. Det är en aktivitet som ligger långt djupare i oss än de ”sociala konstruktioner” som många är alldeles övertygade om att de kan uppföra (eller riva ner) lätt som en plätt.

Gestaltlagarna kan man inte ­riva, och de är en förutsättning också för själva språket:

Jag har –

liksom du en gång för alla inträtt

i språkets brist, den från vilken

ingen återvändo gives.

Att sätta eld

på något är enkelt, att släcka

betydligt svårare.

Utgångspunkten för Jonas Bruns tredje diktbok Gestaltlagarna är egentligen strikt vetenskaplig och hämtad från den fackpsykologi som författaren själv noga satt sig in i. ”Språkets brist” är som alltid en bättre startpunkt för poesi än storstilad tilltro till orden. Tvivlet är vackrare än kaxig­heten. En oförmedlad ­kunskap om världen är omöjlig, men vi måste tala med varandra som om den funnes.

Man talar ofta om existentiell poesi, här kan man för en gångs skull använda termen korrekt.

Jonas Brun skriver om de verkliga och vemodiga villkoren för att existera som människa. De verkliga mängderna går inte ens att uppskatta – en sådan dikt­titel blir självklar och vacker i hans både teoretiska och ­genomlevda sammanhang.

Jonas Bruns bok är enkel, sorgsen och mycket väl balanserad. Man kunde tro att dess tema skulle orsaka stort kaos i uttrycket, men det blir snarare tvärtom. Dikterna älskar en värld som de knappt vet något om. ­Något slags märkligt förtroende upprättas mellan jaget och verkligheten, något som kan liknas vid en nerskruvad religiös tro, den som Paulus kallar för ”fast förvissning” om ting vi inte vet något om.

Vid sidan av sina uppmärksammade romaner driver Jonas Brun ett poetiskt författarskap som är ett av de bästa och ­intressantaste i den lite yngre ­generationen. Växelbruket mellan poesi och prosa har odlats av några av våra främsta författare under det senaste halvseklet, och traditionen har alltså inte dött ut ännu.