En längtan efter upplösning

Jack Hildén

Jack Hildén läser Leif Holmstrands osäkrade diktsamling

helskärm

När jag tänker på Leif Holmstrand kan jag se Jeff Goldblum i slutet av skräckfilmen Flugan. Då har vetenskapsmannens experiment med teleportering misslyckats så gravt att han fortfarande är lite människa, men mest av allt en förvriden insekt ­kombinerat med delar av en maskin.

Jag tror inte att Holm­strand skulle ta illa upp av ­liknelsen. Tvärtom. I många konstverk har han använt förvrängda kroppar där det knappt går att avgöra var människan börjar och var till exempel möbler eller sopor tar vid. Det är den sortens obehag Holmstrand vill träda in i. I den bemärkelsen väcker han nog många konstnärers avundsjuka. En orädd, fullkomligt kompromisslös inställning, ständigt i arbete och med många strängar på den så kallade lyran.

Den estetiserade undergångsfetischism som ofta driver Holmstrands verk framåt är något jag kan ­rygga tillbaka inför. Jag ­tänker ibland skamfullt att jag kanske har svårt att ­acceptera och ta till mig det mörkret. Att det finns någon form av spärr som inte är helt lätt att göra sig av med. En mer jordnära tolkning är att greppet lätt kan framstå poserat, i och med att det är relativt vanligt i modern konst och poesi. Den chockverkan som söks är svår att uppnå inför en härdad publik, och få saker är så platta som konst som utger sig för att vara provocerande, men inte är det.

Leif Holmstrand gör ingen hemlighet av att han längtar efter upplösning. Det gäller även nya diktsamlingen Sista dagen:

”Ja, jag tror på sönderfallet som en möjlig, ögonblicklig framtid”

Det behöver inte läsas bokstavligt, men texten finns ju där. Så vad innebär sönderfallet i Sista dagen? Sönderfallet, omkullkastningen, kalla det vad ni vill, är tätt knutet till våld, en annan återkommande tematik hos Holmstrand. Våldet i sin tur är kanske inte något särskilt. Snarare verkar allt som ­våldet inte är utgöra ­lockelsen.

Våldet innebär inte likformighet, stagnation, stiltje, att gå runt som en levande död. Att lida är att leva, helt enkelt. ”Pain doesn’t lie”, ­säger Asami Yamazaki i skräckfilmen Audition, medan hon sticker nålar i ögonen på den tillfälligt förlamade Shigeharu Aoyama. Ett kapitel i Sista dagen är tillägnat karaktären Asami och det är ingen slump.

Den tunna boken är uppdelad i sektionerna ”Sammanfattning”, ”Hus långt borta”, ”Cis (närsaga)”, ”Trans (­närsaga)”, ”Välkommen hem”, ”Asami Kannon 2013” och ”Vi släpper taget”. Vad kapitlen fyller för funktion är svårt att säga. Holmstrand har för vana att bryta upp när ett mönster börjar bli för tydligt. Med det sagt finns många saker att ta fasta på. Särskilt de korta, högstämda dikterna på rim, som för tankarna till Edith Södergrans och Tomas­ Tran­strömers starka bildspråk: ”Era barn fick oläsbara namn, / teckenrök att höljas i på färden. / Smärtan tolkar klarsynt mig som bär den.”

Stilnivåerna rör sig rastlöst från det ena till nästa. Fot­noter leder ner till ett mer dagboksliknande material som verkar ligga närmare en samtida konstnärsvärld. De här rösterna talar maniskt, utan uppehåll och präglas av en inte så liten dos ironi. Synd, för med Holmstrands osäkrade dikt är man aldrig helt säker på vilket skikt av sanning som orden bär. Om något verkar ironiskt kan plötsligt allt framstå som ett skämt.

Då kan man (för att spinna vidare på bokens lek med hur ”man” används som ­allmängiltig sanning) ­spekulera hur mycket som helst, men känslan uteblir. Man skulle hellre på allvar träda ner i mörkret som Sista dagen stundtals ­bjuder in till.