Varje museum är en ö

LARS MIKAEL RAATTAMAA ser en bra utställning med dåliga idéer

När jag virrat mig fram genom Louisianas virriga gångar som hela tiden tippar ut mot världen (eller i alla fall mot trädgården utanför) kliver jag ner in i mitten av en rund rundel som presenterar museets historia med början i Museum Fridericianum i Kassel från 1779. Runt kring museumshistorien är det bilder av ombyggnaden av Nationalgalleriet, Altes museum och Pergamonmuseet i Berlin. Där David Chipperfields Architects gör en museumö mitt i huvudstaden. (Samma rörelse som när Republikens palats ersätts av ett rekonstruerat Potsdams stadsslott. Det nya är det samma.) Till vänster ligger sen Amerika och till höger ligger Europa och Asien. Allra längst till vänster en fototapet av New York och längst till höger Tokyo.

Sällan har jag sett en utställning blottlägga sin ideologiska överbyggnad så tydligt. Det första ordet som möter mig är ”Visitors” och det är just en besökare jag är. Eller nog hellre: en kund.

Missförstå mig inte nu, Museer i det 21. århundrede är en väldigt bra utställning. Så bra utställningar om arkitektur ser man aldrig i Sverige. Den typen av ambition är kapad jäms med fotknölarna för länge sen här. Jag älskar att gå omkring bland originalmodeller av trä och plast, och vicka lite på bitarna fast skyltarna säger att jag inte får röra. Och jag älskar de jättestora bilderna, fotografierna och ritningarna där arkitekturen får bli konst, där jag kan kliva in i ytan. Jag tycker till och med om namnen: Zaha Hadid, Bernard Tschumi, Jean Nouvel, Daniel Libeskind.

Just den skönheten får mig att tänka. Och jag tänker: varför presenterar man den här historien om museer nu. Som en centraliserad version av världen med sitt ursprung i den upplyste despotens samlande.

En annan utgångspunkt för historien om museet är historien om när den franske kungen kördes bort från sitt slott. Det som då hände var att alla artefakter blev möjliga att ta loss från väggarna och kunde flyttas omkring. Nya konstellationer kunde uppstå, allt spreds och samlades ihop på nytt i det som tidigare varit ett slott men nu framför allt var en container där nya historier kunde skrivas. Det är inte den upplyste despotens museum utan den upplysta massans. Där är man inte besökare utan aktör. Men det är dekapiteringens historia. Också kungens huvud var möjligt att flytta.

För dekapiteringens historia är också dekapitaliseringens (pengarnas) och decapitaliseringens (huvudstadens) historia.

En vilja att bryta ackumulationen av värden som stängs in i öar, spatial fix som David Harvey kallade det. Dekapiteringen är en ambition att skapa en annan värld än de globala städernas centrifugala där ”from rags to riches” är överideologin. Men det är lite sorgligt att se hur nästan alla arkitekter i stället tycks agera med ötanken som sitt politiskt omedvetna. I stort sett varje projekt blundar för världen just runtomkring museets väggar. Det här är museer av klass, utan cv som Horace Engdahl skulle formulerat det. Lite lustigt är att listan av namn i så hög grad sammanfaller med den legendariska dekonstruktivistutställningen på MoMA 1988. Men den gamle punkaren Bernard Tschumi och dragspelsvirtuosen Daniel Libeskind har nu blivit klassiker.

Bäst sammanfattas ötanken i den japanska arkitektduon SANAA:s möbleringslekar som stängts in i isande vita block. De jättelika bilderna av vita exteriörer blir som abstrakt konst där på sin höjd bara någon ytterst liten rest av värld råkat slinka med i något hörn. Men det syns också i den samtida genren att hysterisk fotoshoppa in människor i projektens marknadsföringsmaterial. Ganska snart känner man ett lätt obehag inför maneret att bara konsumera kroppar för att ge sken av ”levande miljöer”. Kroppar som samtliga är hämtade ur modemagasin.

Bara ett par museer spjärnar något emot den här de globala städernas ötanke och räds inte massan. Det är Spacelab Cooks Kunsthaus Graz och Zaha Hadids MAXXI, nationalmuseet för XXI århundradets konst i Rom. Det gamla archigrampopsnöret Peter Cook fick ju till slut år 2000 faktiskt bygga ett hus. En blå zoomorf tingest som spjärnar mot den pittoreska staden. Och även om det inte är något annat än retro så är det en fröjd att se den där blåmannen blinka och snurra mitt i den österrikiska borgerligheten.

I den datoranimera

de filmen av Zaha Hadids projekt är hastigheten överdrivet hög. Vi far fram som silversurfare i museet som verkar bestå av enbart jättelånga krökta korridorer över och under varandra. Litegrann av en museihistoria som törs börja med dekapiteringen känns här i ryggmärgen. Jag blir själv en av de aggressiva zombierna som i filmer som 28 dagar senare eller I am Legend invaderar huvudstaden. Mitt ärende är inte kreativitet, jag är inte blott en besökare. (Kanske zombier som hizbollahs motorcykelblitzkrigare från Beiruts södra förorter, eller som killarna i La Haine – Medan vi faller – Mathieu Kassovitz fantastiska film från 1995.)

En zombie som står där utanför fönstret och bankar och ropar ”Släpp in mig! Släpp in mig!”. Det finns en annan arkitektur som inte är klassikernas, det finns massor av den i Europa just nu (inget i Sverige dock). Men det var inte den här utställningens uppdrag. Man valde ön trots att dekapiteringens väg är mycket intressantare. Vi får läsa den historien i Benedict Andersons Den Föreställda Gemenskapen i stället. Där är museet och romanen den moderna tidens konstformer. Och museet och romanen, lådorna, blir modellen för den föreställda gemenskapen. Men törs vi prata om den. Det är ju massan. Det är ju nationen.

Lars Mikael Raattamaa