Robotar blir inte som vi – vi liknar redan dem

”Den oersättliga människan” på Louisiana bearbetar kreativiteten, tekniken och det mänskliga

Louisiana går på knock i nya utställningen ”Den oersättliga människan”: man hade behövt tälta i lokalen för att ta del av allt. Kanske är det en bra idé? Vissa utställningar är som konst-nöjesfält nuförtiden – irriterande överväldigande. Borde man bara hänge sig? Se allt och det får ta den tid det tar?

Cirka femtio konstnärer i alla genrer medverkar, konsten är från 1900-talet och framåt och det är filmerna som tar tid att titta på. Utställningen har två delar med fem teman. Första delen har fokus på kreativitet och tema är barndom, arbete och artificiell intelligens, andra delen handlar om människans särskildhet och tema är tid och korspollinering: Ja, ni hör, som en jäkla avhandling om människan, utspridd på verk.

Urvalet är aktivistiskt och interventionistiskt, det är krävande – verk som insisterar på att gå i dialog med betraktaren. Konsten både viskar och ropar: Vad tycker DU om allt detta?! Vad är DIN åsikt om tiden vi lever i!? Kan DU ersättas av kåmpjutärn (som danskarna säger) – eller är du oersättlig och i så fall i kraft av vad?

Ett intressant verk är ”Världsomspännande tidig pensionering”, en undersökande video av amerikanen Josh Kline: Om robotar tar över ditt jobb och du får basinkomst, vad skulle du göra då? Kline frågar folk det och verket blir ett om längtan när ljuva drömmar porlar ur de intervjuade; de vill studera, lära sig saker, starta små företag, odla, hjälpa sin familj och andra medmänniskor, ägna sig åt hantverk. Hur tror du basinkomst skulle påverka andra? Andra, tror vi, skulle slå dank och orsaka dåligheter.

helskärm

Ett vackert verk (eller är de kanske flera?) är psykologen Rhoda Kellogs samlingar av barnteckningar. Kellog var barnhjärnornas Carl von Linné, hon kartlade barns perception och konstnärlighet genom att kategorisera barns avbildningar. Tusentals små barnteckningar; sällsamt när man ser dem tillsammans, märkliga ur-figurer – skrämmande ibland, barn tycks vara kvar i det kollektiva medvetande som Jung avtäckte och eventuellt spionerar de på oss därifrån.

Ett roligt verk är Pilvi Takalas film ”The trainee”. Takala kommer till ett jättelikt revisorsföretag som nyanställd men arbetar inte och underminerar på så vis hela arbetsplatsen. Hon låtsas inte ens jobba och folk blir tokiga och förvirrade av att hon sitter och tänker eller åker hissen upp och ner för, som hon säger, det lugnar henne.

Minns ni att Novellix gav ut en box med fyra noveller skrivna av konstgjord intelligens? Hade en människa skrivit dem hade de refuserats och det är samma med AI-verken på Louisiana. Jag anstränger mig för att vara positiv men AI-konst är än så länge dålig och jag fattar inte varför robotar åtnjuter positiv särbehandling för sitt skapande.

Nå, bakom varje AI-verk finns en människa som har satt igång processen. Ta Ian Chengs verk ”Something Thinking of You”, där mjukvara har programmerats så att animationer genereras både godtyckligt och på uppdrag. Många verkar anse att det är supercoolt men allt verket säger mig är: Detta kan en dator.

Kreativitet är ett ord som har approprierats av världens minst kreativa personer; de som införlivar det i varumärken och paketerar det till produkt – då är det inte längre kreativitet utan vilja till liv som parasiterar på kreativitet – och det får man väl ha respekt för?

Alla måste leva.

Nyss slöskrollade jag Instagram och bombarderades av sponsrade inlägg som handlar om kreativitet. (Utställningen visar förresten ett verk som iscensätter slöskrollande: ”Syntetisk budbärare”, av Tega Brain och Sam Lavign, och det är lika klaustrofobiskt som slöskrollandet och därför bra.) Coach efter coach, på Instagram, vill lära mig att vara kreativ så att jag kan tjäna lätta pengar i mitt företag, som influenser – eller själv bli coach!

Men annonserna är generiska, likadana, som skrivna av chatGPT men med mer språkfel – man säljer varan originalitet och uppfinningsrikedom helt utan originalitet och uppfinningsrikedom och jag hatar det.

Därför är jag alltid rädd när någon ska prata om kreativitet – ofta handlar det om utnyttjandet av sådan och alla vet inte ens att det finns en skillnad.

Gudskelov vet den amerikanska konsthistorikern Amy F. Ogata det, en intervju med henne visas på utställningen och Ogata beskriver varför det har blivit som det har blivit. Under andra halvan av 1900-talet börjar man tala om humankapital och i den vevan förvandlas kreativitet till en resurs att utvinna, och man börjar önska – ja, kräva – av framför allt barn att de ska uppvisa skaparkraft. Men, beskriver Ogata, ju mer barn pressas på att inte bara ha fantasi utan att kunna visa den desto mindre utvecklar de sådan; krav på leverans av till exempel fritänkande hämmar det fria tänkandet, kreativitet trivs inte som medel för tillväxt utan tycks behöva först skydd och sedan frihet.

Jag går in i ett rum, som är ett verk, jag är själv där och stänger dörren. Det är inrett som i offentlig miljö: lysrör, fläktar, ett vitt plastskrivbord, nålmatta. Motsatsen till en djungel, men ändå sitter det en skrämd schimpans i hörnet under skrivbordet. Nej ingen riktig, detta är Danmark, men schimpansen som är en del av Ryan Ganders verk ”Språkskola” låter och rör sig som en riktig schimpans och påminner om ett äkta vilt djur – en människoapa.

Apan blir noden i denna kaotiska utställning, en bild av det vilda som skrämt och gömt i ett kalt über-civiliserat rum. Jag känner vemod och en längtan efter natur och källor som springer fram i berg. Faran i vår tid är nog inte att robotar blir mer lika människor utan tvärtom.