Det mänskliga flyter samman med maskinen
Mariana Simnetts flöjtlibretto bygger på AI, grekisk myt och opera
Publicerad 2023-09-30
Man brukar prata om att bra författare har en egen, distinkt röst, som om pennan kan prata.
”Rösten” försörjer oss som skriver och kanske är det därför jag är allra mest fascinerad av deep fake-röster. Alltså AI-genererade (talade) röster som säger vilda saker, med en röst tillhörande någon annan. Såklart är rörliga deep fake-bilder också fascinerande, men i vår bildmättade kultur finns det nog inte längre en enda bild som kan förvåna mig. Och AI-genererade texter, som är det största hotet mot en framtida försörjning, har ännu inte varit så välskrivna att de skrämmer mig.
Techoptimismen som präglade först den uppblåsta dot.com-bubblan och sedan de sociala nätverkens tillblivelse framstår i dag som naiv och med fladdriga hjärtan ser vi AI komma.
Men grejen är att jag verkligen vill tro på framtiden. Jag älskar framtiden.
Därför är Marianna Simnetts performance ”Gorgon”, som spelades under Berlin Art Week ett, för min skadeskjutna optimism, välkommet tillskott.
Simnett är en tysk multidisciplinär konstnär (född 1986) som bland annat arbetar med video, AI och maskininlärning. ”Gorgon” är ett flöjtlibretto för scen som på sina egna villkor förhåller sig till den grekiska myten om Medusa, i vilken en rasande Athena förvandlar den av Poseidon våldtagna Medusa till ett monster, en gorgon. Senare tillverkar Athena en flöjt, för att replikera gorgonens mäktiga stämma.
Simnett står inte själv på scen inte under den dryga timmen, utan figurerar som gorgonens olika skepnader, projicerade på väggen. Ibland är gorgonen vacker men ofta grotesk, en hybrid mellan blobb, människa och djur kända för att byta skepnad. Att skapa ett kvinnomonster med AI-genererade bilder av konstnären var svårt. Tekniken ville i stället normativt försköna Simnett, som bland annat matade den med bilder av henne själv klädd i djurkostymer, för att få systemet att generera annorlunda.
I Simnetts ”Gorgon” heter protagonisten Greta (Jess Aszodi) och är en kvinna som jobbar i ett munkstånd på en tunnelbanestation i Berlin. När gorgonens förfärliga läte ljuder genom staden välter ståndet. Greta blir en ondskefull girlboss-liknande typ som med 3D-printade rosa vapen kör med sin praktikant, keruben Hans (Maria Portela Larisch).
När Greta igen hör det förtrollade ljudet blir hon besatt av att ta kvinnomonstrets läte i besittning och ger sig ut i skogen för att finna gorgonen.
Performanceverket, som spelades på en traditionell teaterscen med igenkänningsbar dramaturgi, tjusig operasång och flöjtister, försöker ändå överbrygga avståndet mellan människa och maskin.
Inte bara genom gestaltningen av monstret eller hur Simnett låter neuronnät dubblera och generera nya ljud och röster i realtid på scen, men också eftersom verket söker svar på frågan som AI ställer till oss alla: Vad är egentligen unikt mänskligt? Och varför är det viktigt att bevara?
En av tänkarna Simnett använder sig av i sitt verk är Donna Haraway.
”Jag är hellre cyborg än gudinna”, avslutar vetenskapshistorikern och feministiska tänkaren Donna Haraway sin berömda text ”A Cyborg Manifesto” från 1984.
Gudinnan, menar Haraway, relaterar till en patriarkal världsordning medan cyborgen överskrider dikotomier som natur och kultur, och transcenderar kategorier som kön, ras och klass. Även om cyborgen inte är rotlös saknar den lojalitet med sina rötter.
Cyborgen som feministisk utopi känns, precis som mycket annan techoptimism, förlegad.
Men när Simnett låter världens äldsta instrument, flöjten, spela mot AI-genererade ljud är det inte en kamp om vem som kommer överleva, antagligen maskinen, och vem som kommer dö, kanske människan. I stället är det ett försök att tänka en sammansmältning av två binära kategorier.
”Det här är kanske den sista eran i vilken vi kan kalla oss själva hela och mänskliga och när vi ser tillbaka kommer vi tycka att vi var galna som någonsin ifrågasatte vår hybriditet,” säger Simnett i sitt programblad.
Jag ser framtiden komma, med förtjust bävan.
