Konsten får mig att tänka på ”Top model”
Cia Rinnes text- och ljudverk tvingar fram uppmärksamhet
Publicerad 2024-04-21
”Vad angår meningar är jag förtvivlad” heter poeten Cia Rinnes utställning på Marabouparken. När jag under förra helgen lyssnade till Rinnes samtal ”Against all ords” så tänkte jag att vad som faktiskt angår meningarna i Rinnes konstnärliga arbete är en frenetisk besatthet och uppfylldhet av meningar. Det finns ingen motsättning mellan uppfylldheten och förtvivlan, det ena kommer med det andra.
Rinne frågar sig hur säkra vi egentligen är på språket. Hon utforskar frågan genom filosofin och genom att betrakta språket som hantverk. Hon tar sig in i dess regler och syntaxer, bryter upp dessa för att få fatt i nya strukturer. Rinne äventyrar frågan om vad vi vet om språket och visar hur det hela tiden angränsar till andra sorters språk och semantiker.
En gång sa en skrivlärare till mig: Man ska inte ha respekt för texten. Och jag är inte helt säker på vad som menades med det, men jag har tänkt på att det är en förutsättning för att börja plocka isär, leka, böja och omforma språket.
Cia Rinnes utställning består av både text- och ljudverk. Och det är just de sistnämnda som gör utställningen som mest intressant; när munnen ljudar de språkliga trådar som Rinne arbetar med. I mitten av konsthallen rullar två röda vinylskivor, med inspelningar av poeten själv. Hon dekonstruerar meningsuppbyggnader, sammanfogar engelskan, franska, tyskan och snittar upp semantiken. Kompositionen av dessa brottstycken blir sedan till ljudliga sensationer. Jag tänker på Imri Sandströms avhandling i litterär gestaltning, ”Tvärsöver otysta tider”, om att skriva och läsa tvärsöver språk. Hon skriver: ”Du säger något medan du säger något annat. Däri finns såklart förnimmelsen av lek. Men där finns också ruset att överlista ett system, av att hålla sig till reglerna och samtidigt bryta mot dem.”
Å ena sidan handlar det om hur det är skrivet på pappret, å andra sidan om hur det låter. Men i Rinnes utställning blir texterna på väggarna lite stumma.
På utställningen blir det alltså särskilt intressant när texten tar form i munnen, mindre intressant när det stannar vid ögat
Det är något med uppställningen av dem och inramningen, glödlamporna som hänger från svarta trådsladdar som gör att rummet känns generiskt på ett Granit-butik-vis.
På ena väggen hänger vita affischer i moderna posters-hängare med stor svart text, som resonerar kring meningarnas mening, som: ”This text has no idea what it is talking about”. På andra väggen är texten så liten att man måste stå med näsan mot ramglaset. Jag börjar lustigt nog tänka på ett gammalt avsnitt av ”Top model” där Tyra Banks gav instruktioner till deltagarna genom att viska, för att uppmärksamma dem på deras oförmåga till koncentration och visa hur tystnaden tvingar dem till att spetsa öronen. Något liknade upplever jag alltså med de inramade texterna med minimal text, de tvingar en till uppmärksamhet, men även till att själv vilja ljuda det som står.
På utställningen blir det alltså särskilt intressant när texten tar form i munnen, mindre intressant när det stannar vid ögat. Språkets sensationer, språkets gränser som luckras upp, korsar och träder över varandra. Men även hur språket materialiseras i kroppen och hur texten i munnen blir till ett särskilt instrument.
På något sätt påminner det om när man precis började läsa. Först läste man med munnen, viskade fram bokstäverna, orden, meningarna, och sedan, när man lärde sig att läsa tyst för sig själv, så började man stänga munnen. Men i Rinnes utställning får man anledning att börja läsningen i munnen igen.
