Allt och inget alls

Ulrika Stahre ser en utställning om socialdemokratin

helskärm

Konst som tar politisk ställning, eller snarare diskuterar politik, har funnits på den stora scenen i ett par år nu - detta ristades i sten på Documenta 2002 - så när Rooseum gör en av sina större satsningar på länge är det inte det faktum att utställningen är en politisk kommentar som lockar utan mer att den specifika frågan som ställs i utställningens titel verkligen är relevant. Vad hände egentligen med socialdemokratin, med moderniteten, med folkhemmet, välfärden, det glada, enkla och självklara?

Att titeln formulerats som en fråga betyder dock inte att utställningen formulerar svar. Tvärtom, vad som bjuds är det gängse inom genren "politisk konst", med andra ord kommentarer, trevande undersökningar, försöksvisa visualiseringar som tillsammans skapar kalejdoskopiska utsagor. Som säger allt och inget alls. Mitt i den stora turbinhallen, från en hög stolpe med megafoner, ljuder Kafkas Slottet, i nerkokt version.

I ett diskret hörn strax innan man kommer in visas Lars Arrhenius The Man without qualities. Någonstans där rör sig utställningen formmässigt, i det välartikulerade plakatmässiga, i det som den enkla berättelsen kan utvecklas till, nämligen det som betraktaren själv vill.

Utställningen är av den krävande sorten, vilket inte minst gäller Mike Bodes och Staffan Schmidts stora verk, en del av Arbetarrörelsens arkiv inflyttat. Här korsas sossestaden Malmö med konstens finlir, den relationella estetiken med en handfast idé om urbanism, postindustrialism och klassamhälle. För ingenting blir så synligt i detta verk och i utställningen i stort som att staden och stadens planering är det som lättast låter sig kommenteras konstnärligt och kanske det tema där socialdemokratin tydligast möter andra historiska strukturer. Det är också här som man lättast kan fånga politik och förändring - där man känner igen sig.

I Katya Sanders film Exterior city möts Malmö och Wien. Socialdemokratin i sina fulare former - kompromisserna, maktfullkomligheten, storskaligheten - manifesteras i förortsbetong: pampiga terrasshus, tristess, vanlighet och spöregn. Filmen är greppbar. Den är i långa stycken poetisk och rytmiskt självsäker, med en klangbotten av något uppruggat, rufsigt men avklarnat.

Men Whatever happened to social democracy är med dessa få undantag en små-trist och framför allt undflyende utställning, där flera verk helt enkelt inte förmår kommunicera något särskilt intressant medan andra gör det - långt ut i en periferi där kommentaren inte längre betyder något för den har redan sedan länge blivit en kliché. Som de kommunismens attribut som återbrukas av både Sophie Calle och Mladen Stilinovic: det är som måste de om och om igen upp till ytan i vår bildvärld. Allt sedan murens fall har västvärlden bearbetat sovjetstaten genom att sälja och köpa dess fetischer. Här ska dessa symboler också själva förklara politikens förändringar. En rundgång i estetiska uttryck som känns malplacerad i sammanhanget.

Konst

Ulrika Stahre