Konst som politisk handling

När jag ser den lite märkliga utställningen Alfadjur, men på annat sätt vacklar jag mellan att läsa verken metafysiskt och politiskt. Titeln förbryllar. Är det självironi? Tre vänner med rötter i nittiotalets undergroundscener i Berlin ställer ut tillsammans, det gemensamma perspektivet blir i galleriets presentation en upprorisk, oberoende hållning. Konst som politisk handling.

Så kan Robert Lucanders postpunkiga målningar, trasiga klippdockelika porträtt a la Andy Warhol, sägas ironisera över könsstereotyper. Fast det jag ser är en kärlek till måleriet, ett lyckligt frossande i mönster och färger. Och Eberhard Havekosts oljemålningar av ”tråkiga” motiv (exempelvis en serie med bilder av en skinnsoffa ur olika vinklar) förstås som oglamorösa antiteser till det överdrivet förföriska hos exempelvis reklambilder. För mig är de dock ett slags zenmeditationer över vardagens bortglömda icke-platser. Och den politiska vinkeln blir en störsändare.

Lättast att avläsa är Daniel Pflumms öppet varumärkeskritiska verk, där han i screentryck ironiserar över hur storföretag lägger beslag på organiska former och symboler för sina logotyper. Löv, vattendroppar, fåglar – lika absurt som att ta patent på luften vi andas. I videon London (2007) samplas husockupanter, arbetslösa och byggjobbare med börsmäklare, reklaminslag för glass, choklad, godis och mobiltelefoner. Det blir en suggestiv elegi över en storstad från arbetsdagens början i gryningen till gatans kravaller i skymningen. Poetisk, men samtidigt också stereotyp plakatkonst som ställer den lilla människan mot de obönhörliga kapitalistiska kretsloppen.

Mer humoristisk, och med ett otvetydigt politiskt budskap, är Damir Niksics utställning på Tegen 2. Konstnären parodierar i en video musikalen Spelman på taket, som ju handlar om judeförföljelse i Ryssland i början av förra seklet. Den berömda refrängen ”Om jag hade pengar” blir ”If I wasn’t muslim” och sångnumret berättar om allt man kunde få uppleva om man inte vore muslim: att inte behöva gömma sig som en mus, bli betraktad som en människa och få vara en del av det ”lyckliga” Europa. Niksic är själv flykting från Bosnien och hans familj har en lång historia av förföljelse. Filmatiseringen av musikalen Spelman på taket gjordes i den stad i Kroatien där också Niksics video är gjord. Sångnumret framförs med bravur och värme, det har en kraft som gör att man för alltid kommer att förknippa den berömda musikalen med Niksics parodi.

I galleriets inre rum visas ännu ett videoverk, Anatomy of Exodus (2005), som bygger på den engelske fotografen Eadweard Muybridges berömda anatomiska studie av en gående människa. Den visar konstnären klädd i bosnisk folkdräkt med ett bylte på ryggen på evig flykt genom tidevarven. Det är enkelt och effektivt.

Om man inte finner det provocerande att jämföra förföljelse av muslimer med förföljelse av judar, är Niksics verk inte särskilt utmanande. På vernissagen verkar publiken mest charmerad, och konstnären själv är glad som en spelman. Men när konstverken visas på Balkan får de naturligtvis en helt annan dignitet. Då handlar det om högexplosiv politisk konst.

Camilla Hammarström